Småfotingarna!

Berättelser och bilder om Småfotingarna!

  • RSS Fjäderlös Tvåfoting

    • Jag vet varför det regnar på midsommarafton! 23 juni 2017
      Midsommarafton idag. Regnar det? Är det så jävla konstigt i så fall. Här har vi en rituell dans som ska framkalla grodor och som, efter att vi klippt gräset som en golf-green samt rensat alla löv för en stång inte har en chans i världen att överleva. Och så kan vi ju inte ha det. […]
    • Stoppa pressarna! 23 april 2017
      Söndag morgon, och den enda kanal som sänder morgonnyheter är TV4. Ett problem, åtminstone för oss som vill ha så bra nyhetsmagasin som möjligt. Ja, jag ser alltså på SVTs morgonnyheter, om det är möjligt att välja. Så, vad har hänt då? Jo, jag satte mig i soffan en stund. jag fick se programledaren stå […]
    • Svart sand, bränner i fötterna! 02 oktober 2016
      Jag förstår inte riktigt hur vi hann med saker och ting den där andra dagen på Sao Miguel. var vi verkligen vid stranden också? Ja, att vi var där vet jag, men var det verkligen den dagen? Vi startade ju med ens stadsvandring, för att senare vara på informationsmöte. Hur gick det ihop?. Vänta, nu […]
    • Minns, när man kunde se vad konsten föreställde! 01 oktober 2016
      Oj, vilken konstrast det blir, när man ena veckan går omkring och ser utsmyckningar på kyrkor, statyer och byggnadsverk där det, inte bara syns att det ligger genuint hantverk bakom utan också – att man ser vad det föreställer, för att nästa vecka hamna på Kulturnatten i Norrköping och se, vad jag kallar semiprofessionell konst, […]
  • RSS Geocaching

    • Geocaching med guide, nästa steg i utvecklingen! 02 oktober 2016
      När vi var på guidad stadspromenad i Ponto Delgada så passerade vi förstås en del geocacher. Det var inte alltid så lätt att bara avvika för en logg. Men, en och annan blev det i alla fall. En gång så stannade vid en av två kanoner. Det var en bir mellan de två. Naturligtvis så […]
      Fjäderlös Tvåfoting
  • RSS Fjäderlös Mobilblogg

  • RSS Öl-duellen!

    • Kapsyl nr 2 – Three Hearts Julöl
      Pytt i panna,gjord på lite överbliven fransyska, lite isterband och med stekt ägg. Det fick bli kvällens middag. Inte så dumt faktiskt. Fast, isterband i små bitar tenderar att bli ännu mindre bitar närd en steks. Lite åt färs-hållet. Men, smaken finns ju kvar. Jag stekte de olika sakerna separat, och i pannan med kött […]
      Fjäderlös Tvåfoting
  • RSS Mat för ensamstående pappor!

    • Hembakat pita-bröd! 21 mars 2013
      Urfotingen fyllde år i söndags. Tanken var att Småfotingarna skulle baka något och ta med till henne. Nu blev det nästan så. Michelle bakade, först bullar och sedan både kakor som kokosbollar. Kakorna heter något med “grottor”. Jag minns inte exakt vad det var. Hon gjorde det hela på egen hand från en receptbok. Bulldegen […]
      Fjäderlös Tvåfoting

Att stava rätt till pisso…ar?

Posted by Fjäderlös Tvåfoting på 23 maj 2013

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFör en tid sedan fick Michelle lära sig lite nytt pyssel. Hon gillar ju pyssel. Det hela handlade om att göra armband av s.k. paracord. Det är utrikiska och betyder fallskärmssnören. Det är starka snören som, logiskt nog används vid fallskärmshoppning. Fast, i detta fallet alltså till att göra armband av.

En instruktionsfilm på Youtube visade hur de skulle göra. Det fixade Michelle galant. Hon kan ju tydligen ta instruktioner bra. Undrar om man kunde ha en film på Youtube om hur man städar hennes rum också. Det vore himla bra. Kanske en film om hur man klipper gräset, rensar rabatter och tvättar bilen. Vore inte det all Google-reklam i världen?

Det hela såg ut att flyta på bra. Och, eftersom att vi inte hade någon tändare hemma så fick vi ta till ett ljus. Det gällde bara att få till en vettig ljusstake till ljuset. Det fick bli en gammal marmorljusstake som jag gjort för länge sedan. En marmorljusstake i sten från brott nummer ett. Det som de vill kalla för “Verkstadsbrottet”.

Armbanden såg, när det var färdiga riktigt proffsiga ut. Jag hoppas att det kan bli ett litet handarbete som kanske kan ta lite tid från datorn och, kanske mest från TV:n. Fast, om man får in Youtube på TV:n istället för The Simpsons och Family Guy så kanske även den apparaten kan komma till användning. Assessorer, som hon kallar saker och ting är ju något som intresserar henne. Kanske att detta kan få bli en favorit-assessor. (var det rätt stavat, ska det inte stavas som “pissoar”? (om nu det stavas så förstås)…)

OLYMPUS DIGITAL CAMERAVi var nu redo att bemästra omgivningen. Ja, alltså, jag hade ju inget armband, men jag bemästrade ändå. Det var den kvinnliga delen av vår lilla församling av människor som hade armband. Armband som de alltså gjort själva. Jag fick nöja mig med att göra kaffet till den utflykt som skulle komma. Ja, i alla fall värmde jag vattnet i vattenkokare. Och, det vet i sjutton om jag inte hällde upp det på termos också, alldeles själv.

Tyvärr så låter jag inte Michelle göra armband på egen hand. Ja, det vet jag inte om hon vet om förresten.
Att binda dem och så är ingen fara med, det har jag inga synpunkter på när hon gör. Det är biten med eld som jag inte vill att hon håller på med på egen hand. Det är alltså när ändarna ska smältas samman. Men, det går kanske att hitta en lösning på hur detta ska gå till. Enklast är väl om hon, när hon kommer till det momentet helt enkelt säger till mig. Sedan, om jag nu inte skulle vara i närheten kanske hon helt enkelt får vänta. Alternativet är väl att tala med någon annan ansvarsfull vuxen. (Nu kände jag hur resonemanget sprack rejält)

Om hon nu skulle vara i marmorverkstan, i Hantverksbyn så är det ju inga problem. Där kommer hon ju inte ens in om inte jag är med. Hon kan där också använda redskap om det skulle behövas. Kanske att det rent av, med lite träning går att kombinera dessa armband med marmor.

Fast, nu är det ju inte bara armband man kan göra av dessa snören. Bl.a. så kan man göra hundkoppel. Men kanske säkert också göra axelband till handväskor. (som väl, i och med att de hänger på axeln upphör att vara “hand”väskor)

OLYMPUS DIGITAL CAMERALite senare samma dag så blev det en liten utflykt. Vi hade lite matsäck med oss, samt lite frukt. Kaffe förstås. Och så hade de sina nya fina armband på sig. De strålade ikapp med vårsolen.
Vi var vid en liten rastplats vid Vildmarkshotellet. Där fanns det förr, om jag inte minns fel en “låghöjdsbana”. Men numera är det vanlig lekplats samt några bänkar med bord som man alltså kan duka upp det man vill på. Sedan gäller det att få plats i solen. Tallarna runt omkring gör ju att man får planera detta lite, och kanske rent av möblera om en smula. För solen är viktig i april. Det är skillnad på att vara i solen och att vara i skuggan i denna månad. Speciellt som vintern är sent kvar och stöter bort vårens framfart. För sommaren tycks komma ändå liksom. Våren blir bara kortare om vintern är lång. Det känns så i alla fall. Man säger att det exploderar. Och det ligger nog något i det. Våren trycks ihop till en liten “big bang” då allt liv vill utvidga sig. Det smäller till. Allt blommar. Allt grönskar.
Visste du förresten att det skiljer på över 70 grader mellan den högst uppmätta temperaturen i Sverige, och den lägsta, i april månad. Det har varit över 30 grader varmt. Men det har också varit över 40 grader kallt. Visserligen inte i samma del av landet, men ändå.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Posted in Uncategorized | 1 Comment »

Öppet hus på skolan!

Posted by Fjäderlös Tvåfoting på 08 mars 2013

OLYMPUS DIGITAL CAMERADet brukar vara “öppet hus” på Råsslaskolan en gång om året. (eller om det är två) Jag brukar försöka besöka den. Det har, i alla fall tidigare förväntats av mig att göra det. Speciellt från Michelle. Fast, det är ju inte enda anledningen till att man åker dit förstås.
I och med att jag har två barn på skolan så är det ett pusslande, ett spring från den ena klassen till den andra. Och innerst inne så vill nog båda Småfotingarna att jag ska besöka, just deras klass.

I år var det lite annorlunda. För det första så var William sjuk, så vilken klass som skulle besökas var inte så svårt. Ett problem som kunde uppstå var att jag dagen innan inte hade någon bil. Men, det löste sig alltså på kvällen innan. Jag var rörlig. (observera att ordet “mobil” känns för upptaget för att användas här)

En annan förändring, jämfört med tidigare år var att Michelle inte alls var lika intresserad av att jag skulle komma. Det hade blivit pinsamt med en pappa i skolan. En idé som naturligtvis hör hennes ålder till. Men också en idé som väl egentlige inte var hennes. Så, när jag varit där under förmiddagen och jag aviserat att jag eventuellt skulle komma tillbaka på eftermiddagen så var det helt plötsligt något hon gärna ville. Jag fick flera SMS med frågan om jag skulle komma tillbaka eller ej.

OLYMPUS DIGITAL CAMERANär jag kom till skolan så var det bara jag som var där som förälder, i Michelles klass alltså. Lite konstigt tyckte jag. Men, folk var väl upptagna. Lite senare kom det ett par till. Men, jag såg inte många föräldrar denna dag. Jag var först med på matten. Där försökte jag assistera Michelle, men hon verkade inte lita riktigt på mig. Så, när lärarinnan kom och talade om samma sak så insåg hon väl att även pappa kunde matte. På NO-lektionen fick alla lyssna på ett radioprogram om lukten. Efteråt blev det lite samtal kring detta. Det var svårt att låta bli att lägga sig i och tala om lite saker om detta ämne, som för övrigt inte alls tillhör mitt expertisområde. Jag höll mig tyst tros allt.

På eftermiddagen däremot var det lättare att låta bli att lägga sig i. Då var det syslöjd. Det var kanske mitt sämsta ämne i skolan. Jag saknade då helt enkelt intresse. Idag skulle det nog vara annorlunda.

 

På kvällen gjorde vi så pannkaka. Tre satser om 5 dl mjölk i tre olika färger. Småfotingarna åt en himla massa. Men, lite blev det över till matlåda i alla fall.

Posted in Uncategorized | Leave a Comment »

Småfotingarna sålde leksaker på loppmarknad!

Posted by Fjäderlös Tvåfoting på 23 september 2011

2011-09-17 026 (600x450)

Under sommaren så har det poppat upp loppmarknader lite överallt. Så även i Hantverksbyn vid några tillfällen. En återkommande loppmarknad har varit den utanför Stationshuset i Krokek.


Småfotingarna var med där den sista lördagen som detta arrangerades för denna säsong. De hade med sig sina gamla leksaker och några av mina gamla vinylskivor. De sålde nog bra men köpte samtidigt, inte bara av de andra som sålde utan även i COOP Konsum som ligger mitt emot, på andra sidan vägen. Det blev visst både läsk, godis som chips.

 

Själv så skulle jag få kunder i marmorverkstaden. Jag kunde alltså inte vara med dem. De hade för dagen förstärkt manskapet med en av Michelles klasskamrater.
Jag körde upp dem till Krokek och lämnade av dem och de saker som de skulle sälja. Och, tänka sig, jag fick även några av mina skivor sålda.

 

Posted in Uncategorized | Leave a Comment »

Vem vill jobba som avkastare vid en rulltrappa?

Posted by Fjäderlös Tvåfoting på 10 oktober 2010

(Var är Åland, del fem)

När man tänker på de tillfällen som man har suttit i en vänthall, vare sig det är till en Finlandsbåt eller om det är på en flygplats så är hela tiden intrycket att det tar alldeles för lång tid, och att det är onödigt mycket köer medan det inte är några köer alls, efter att man har köat. Alltså, den väntetid som uppstår efter köandet skulle kunna omfördelas, så att köandet blev mindre, när det är mycket kö. Fast, det som är mest iögonfallande, rent nagelstickarmässigt är väl frågan varför man inte kan få gå ombord, när man har hämtat sin biljett till båten. Ge mig biljetten, och låt mig gå ombord, direkt.
Jag funderade ju lite hur det skulle bli med den biten, och hur Småfotingarna skulle uppleva det hela. Skulle de bli rastlösa?

Michelle lade sig på några sittplatser. Detta var andra gången hon hade lagt sig ned, innan vi ensa hade gåt ombord på båten som skulle ta oss till Åland och tillbaka. Första gången var i fönstret, vid ett av borden på Nyköpings Bro. Den gången låg hon mitt över E4.
Vi upplevde nog annars inte själva köandet som så farligt. Vi fick ut våra fyra biljetter ganska snart. Vi var ju trots allt bara tre, men man var tvungen, som jag uppfattade det hela att vara två vuxna för att erbjudandet skulle gälla. Jag bokade därför en kompis också, så fick vi se om han ville följa med. Han kunde tyvärr inte det, men biljett, eller nyckel om man så vill kalla det, det fick vi även för honom. Detta visade sig vara ganska bra. För denna lilla biljett var ju även nyckel till hytten. Den extra nyckeln kunde vara bra att ha i reserv, ifall att det behövdes springas dit, av en eller annan Småfoting.
Den första användningen av nycklarna fick vi när vi skulle öppna grinden till dagens första rulltrappa. Den rulltrappan som ledde upp till nästa vänthall. Där skulle vi få vänta på att få gå ombord på båten. Ett gäng med kinesiska ungdomar hamnade bredvid oss. Tjejerna log lite åt Michelle, och skojade lite med henne som kopplade på charmen direkt. Det är framförallt tjejer som får den där kontakten, och som registrerar ett barns rörelser. Fast, om jag fått, eller än värre gett det leendet så hade nog situationen upplevts som annorlunda. Då kanske man hade blivit arresterad. Det var som när jag gick omkring på stan med William i en sulky och han skrattade och var glad. Då mötte jag tjejer, både yngre som lite mindre unga som tittade på William. Sedan tittade de på mig – och log. Det hade de aldrig gjort tidigare. Om de ens tittade på mig så var det väl mest för att registrera mitt utseende inför en kommande identifiering, inför en rättegång.
Michelle tyckte i alla fall att det var roligt.
William hittade lite sysselsättning vid en dataterminal. Han trodde nog att det var en Internetautomat, så som den som fanns på Nyköpings Bro och på tågstationerna. Men det var det ju inte riktigt. Man kunde dock, helt avgiftsfritt skicka vykort från terminalen till någon. Detta, i brist på annan aktivitet på Internet gjorde han naturligtvis. Det är lite som med leksaker. Om barnen har något stort, eller något de gärna vill leka med, så ägnas inte en tanke åt andra saker. TV-spel är väl ett sådant exempel. Efter en tid med enbart TV-spel och datorer samt lite TV så undrar man om man inte kan arkivera allt LEGO som barnen har. Men, medlite data- och TV-spelsförbud någon vecka så kommer LEGO fram igen, samt vanliga, analoga spel. Brädspel. (Jag undrar om ett brädspel kan anses som analogt)
Slutsatsen är att barn leker, men de prioriterar sina lekar. Men de leker med den aktiviteten som är högst i prioritet, samt tillgänglig för stunden.
Det finns vuxna som prioriterar på liknande sätt som barnen, och deras lekar. Denna typ av människor talar gärna med alla, men väljer den som, för deras egen del är intressantas, eller som kan dras mest nytta av, om det finns flera personer att välja mellan. De kan, på ett lite otrevligt sätt prata med en person, få syn på en annan person som är mera till nytta för denne och helt abrupt hoppa över tillsamtal med denna. På samma sätt finns det de som är så upptagna av sig själv, eller är så rastlösa i sin natur att de kan ställa en fråga, börja få svar men börjar tala om något annat, innan svaret är klart. Ohyfs eller okoncentration?
Nästa rulltrappa, efter rulltrappan upp mot väntsal nummer två gick ned mot båten. Nedanför rulltrappan stod det en man som skickade fram alla fort som tusan. Det kunde tydligen bli en propp där. Om någon, eller några stannade till, efter rulltrappan så kom nästa person, och nästa, och nästa. Det skulle bli en hög av folk, med människor som ramlade på varandra.Märkligt yrke, att stå och fösa fram folk som just har åkt rulltrappa, för att förhindra en mindre katastrof. Tur att de flesta än så länga var relativt nyktra.

En liten iakttagelse i texten är att terminalen använd som begrepp, inte bara för byggnaden, utan även för den dator som William använde. I detta fallet kanske det inte sker någon förväxling, men i andra sammanhang kanske det kan ske. Fast, för att man ska kunna förväxla det så måste man vara på en terminal. Och i den terminalen måste det finnas en terminal. Det är inte alltid som man är i en terminal, när man använder en terminal.

Posted in Uncategorized | Leave a Comment »

Nyköping, och Dimmornas Bro!

Posted by Fjäderlös Tvåfoting på 05 oktober 2010

(Var är Åland, del fyra)

Man kan kanske tycka att det är tidigt att stanna och fika redan i Nyköping, om man går på en buss i Norrköping. Men, sett till hela resan, för de som gick på tidigare så kanske det kan vara befogat. Men, det handlar väl om att bussbolagen ska ordna kunder till Nyköpings Bro och liknande rastplatser av det kommersiella slaget. Busschaufförerna har väl inte bara ett eget rum att sitta i. Jag skulle tippa att de även får gratis fika. en ren muta sådeles, som skulle rendera i diverse utredningar i andra sammanhang. Tänk till exempel om en person blev invald i Riksdagen, eller rent av blir minister, och så uppdagas det att denne person hade tagit emot mutor. Den personen skulle nog få avgå direkt. Det är kanske därför som man inte ser så många busschaufförer i regeringen.

 

Nyköpings Bro, för den som inte har varit där är alltså en typ av bro. Men det går inte att åka över bron. Det är diverse restauranger och liknande som är byggt över E4. Man sitter alltså med sin fika ovanför europavägen .
Praktiskt nog, så fanns det godisförsäljning, mitt inne i ”bron”. Praktiskt om man är Småfoting. Mindre praktiskt om man är Fjäderlös Tvåfoting och har hand o plånboken. Det är lite svårt att förklara att man inte ska spendera sina sista slantar på en resa, direkt efter 45 minuters färd. Speciellt inte om man bara är på själva förtransporten till den resa man ska förta sig lite senare. Det är ju, i detta fallet båtresan till Åland som är själva huvudmålet.

 

Läsk och godis blev alltså facit av vår blygsamma shopping på Nyköpings Bro. Vi var förmodligen inte de bästa kunder denna dag, vare sig för restauranter eller övriga etablissemang på platsen.
William ville naturligtvis prova på den internetautomat som fanns på platsen. En sådan automat som man köper en timmas surfande på och som finns, mer eller mindre sönderslagna lite runt om i landet, företrädesvis på tågstationer. Det var från tågstationerna som han kände igen dessa automater. Där har han provat på det hela tidigare, medan vi har väntat på tåg.

 

Förr i tiden, när man var yngre och lite mera ”ledig” så var vi ofta iväg till olika festplatser i Södermanland. Det var främst Broby åt Katrineholmshållet och Björkviks Folkets Park, där Göran Person alltid brukade hålla tal en gång om året som gällde. De hade även en Dragspelsparad en gång per sommar i Björkviks Folkets Park. Men vi var sällan med, vare sig på Göran Perssons tal eller på dragspelsparaden. Däremot kunde vi komma på kvällen, om det var dans då. Efteråt, framåt natten när alla som skulle med i bilen var återsamlade, det kunde ta sin lilla tid så åkte vi gärna omvägen över Nyköpings Bro. Vi kallade det för ”Dimmornas Bro”. Där blev det spagetti och köttfärssås mitt i natten. De hade nämligen öppet dygnet runt. En och annan öl köptes nog också, till den dagen kom då de insåg att det kanske var väl många öldrickande nattgäster där, så ölförsäljningen försvann. Det var väl mest de som satt där tidigare under kvällen som var upphovet till att de fick sluta med ölförsäljningen.

 

Om vi inte hamnade på Nyköpings Bro nattetid efter danserna i Broby eller Björkvik så blev det en kebab i baguette på Kebab Corner i Nyköping. Återigen så var det en omväg vid hemfärden. Men vem har sagt att kvällen, eller snarare natten är slut, bara för att Löpsjötorparna eller vilka det nu må ha varit hade spelat upp till kvällens sista dans eller att pilkastningen var avgjord och lotterna var slut? Pilkastningen vann jag ibland. Det berodde nog på nykterheten hur man klarade sig där. Var man för nykter så gick det inte så bra att kasta. Och, naturligtvis så fick man ju inte vara för full heller, som vissa var och sådeles var en fara för sin omgivning. Säkraste stället att stå på var nog framför piltavlan. Löpsjötorparna hade föresten en himla förmåga att spela en helt annan takt än den takt jag hade när jag dansade. De var värdelösa.

 

Michelle la sig en stund i fönstret. För stunden så verkade det lite som en normal ungdomlig lathet. Det skulle visa sig vara något helt annat, lite senare.Innan vi for så var vi på Myrorna i Norrköping. Där köpte Småfotingarna varsin bok. Michelle gick vid det här laget i tvåan, och kunde sådeles läsa till viss del. Hon hade köpt en begagna bok om katter på Myrorna. William köpte en bok om att sätta kärnor. Michelle skulle ha den under resan, att läsa i när den typen av stund infann sig. Och det gjorde den lite på bussen, på färden vidare mot Stockholm och den väntande Ålandsfärjan. William hade nog e lite mera framförhållen avsikt med sin bok. Han ämnade nog plantera kärnor framåt våren. Det var inte reslektyr som han hade köpt. Det var en utbildande, praktiskt fungerande bok.
Michelle och jag hade nog lite i åtanke att vi nog kunde hitta en bok att binda om också. Men kattboken var så pass fin att den inte passade för det ändamålet.

I Nyköping, inne i staden alltså så gick det på lite mera människor som skulle med på resan. Ett äldre par som gick på där kände jag igen. De var från Stavsjö. Ja, det ar ju mest äldre människor. Alla utom vi var väl i princip pensionärer. Detta var ju mitt i veckan. Fast, detta var inget vi brydde oss om Vi skulle till Åland, var nu det låg någonstans. Var är Åland?

Posted in Uncategorized | Leave a Comment »

Vem vill ha det man behöver, under bussen?

Posted by Fjäderlös Tvåfoting på 08 augusti 2010

(Var är Åland? del tre)

Efter att vi hade gått lite på Norrköpings gator och sett oss om efter att par böcker så kändes det riktigt bra. Det verkade som om alla var ganska förväntansfulla inför den kommande resan till Åland.
Vi hade ju tidigare haft lite problem med något som kunde liknas vid Svininfluensa. Speciellt William. På mig själv så hade min huvudvärk inte gjort sig påmind på en stund heller.

Vi närmade oss den buss som skulle ta oss till Stockholm, med vidare resa med båt till Åland. Det stod Viking Line över hela bussens sida. Michelle, som ju hade sina finaste kläder med sig hade en ryggsäck och sin rosa väska med sig. En bra packning för en Ålandsresa. Vi hade väl lite förhoppningar om att slippa lägga in vår packning under bussen som väl är vanligt, när det gäller resväskor i alla fall. Men, det man har med sig när man ska ut och resa, är ju det man använder, under själva resan. Så, inte ska man väl ha det man har med sig, för att använda, på resan, under bussen?
Vi tog sådeles med oss våra saker ombord på bussen. Allt från böcker, via matsäck till div. drycker som kunde vara bra att ha till den stunden man var ombord på båten.

Michelle strålade av reslystnad. William, som ju är den mera vetenskaplig, och fysiskt nyfikna av dem två såg det hela med sina ögon. Han hade sin ryggsäck med sig, med matsäck, dricka och lite kläder. Ja, och så sin nya bok också, om att så frön och kärnor. Den hade han kanske inte mera nytta av på resan, än att han kunde läsa den. För några frön eller kärnor blev det förmodligen inte satta, vara sig på bussen eller på båten. Men, så var det också lite fel årstid. Detta var ju i mitten av november, närmare bestämt den 17/11 2009.

Småfotingarna hade fått ledigt från skolan i två dagar. Och jag ser inget hinder för att de inte skulle få det. Att resa är utbildanden, lika mycket som att sitta i en skolbänk. Att bara se på kartan var Åland ligger är ju en form av utforskande. Småfotingarna har kanske inte varit så mycket utomlands, långt bort, men de har sett stora delar av vårt eget land. Och, det som skulle bli nästa anhalt, Nyköping, det hade de sett vid flera tillfällen tidigare. De hade t.o.m. satt blommor i en rabatt i den staden. Penséer, som skulle slängas, men som passade mycket bättre i en oplanterad, kommunal rabatt i Nyköping.

Posted in Uncategorized | Leave a Comment »

Dagen då skorna sorterades!

Posted by Fjäderlös Tvåfoting på 05 augusti 2010

Dagen då Michelle fyllde år var inte bara mitt i veckan, detta år, 2010. Det var bara hon och jag hemma. William var hos sin mormor och morfar nämligen. Detta var dock inget hinder för att vi skulle ha ett litet kalas nere i Hantverksbyn, Kolmården.
Moror och morfar skulle komma på söndagen, samma vecka. Då skulle även William komma hem. Så, dagen innan så var det alltså dags för lite organisering, och förberedelse inför den stundande söndagens kalas.

Michelle var väldigt aktiv, och ville gärna att det skulle bli så bra som möjligt när mormor, morfar, kusiner och annan släkt skulle komma på besök. Vi delade upp det lite för hur vi skulle ordna till det lite hemma. Michelle tog hand om att sortera skor. Det har hon gjort tidigare, och det tycker nog både hon och jag att hon är ganska duktig på. Men, denna gång så skulle hon även sortera ut en del skor, dels som skulle arkiveras, men även en del som skulle slängas, eller på annat sätt avpoliteras från denna familjs fötters användning.

Men hon hade tydligen tid med mera. För när jag kom in till det vi kan kalla för kontoret så gick det inte att komma fram. Hon hade spänt upp ett garnnystan över hela rummet. Ja, det kanske inte heter nystan, när det är utdraget, men det borde det å andra sidan inte vara heller. Jag förstod inget av vitsen med att dra ut ett garn även hela rummet, när vi höll på att organisera, och städa huset. Men, huvudsaken var ju att hon hade tid att ta hand om det, innan vi gick vidare.

Efter lite städning, märklig form av stickning och sortering av skor så var det dags att göra en tårta. Vi hade redan gjort en tårta, till den dagen som var hennes egentliga födelsedag. Men, nu var det alltså andra människor som skulle få prova på våra tårtkonster. Denna gång ville Michelle vara mera aktiv, och smeta ut grädden o.s.v.
När det sedan började bli kväll så bestämde vi oss för att ta en promenad. Michelle ville cykla lite, och tyckte att jag kunde gå till Café Ettan och ta en öl. Det var väl lite som William sa en gång, att ”du ska sitta på Ettan och ta en öl och prata med folk, så att jag vet var du är”

Anledningen till att hin ville cykla lite med sin nya sparkcykel var väl bl.a. att hon gjorde det en annan gång, och träffade en annan flicka, i samma ålder. Men denna gång så kom hon upp till mig, ganska så snart. Hon bjöds på en glass av Restauranginnehavaren, samt smällde i sig en läsk. Själv så samtalade jag med några bekanta, samtidigt som det spelades musik från en rövare. Rövaren i fråga var en av skådespelarna som spelar Ronja Rövardotter på Serveringsberget, eller Trollberget som de så fräckt döpt om det till.
Vi gick hem relativt tidigt. Vi hade ju en dag imorgon att tänka på. Men, vi hade det trevligt, både hemma som på Ettan.

När vi kom hem, och katterna hade mött oss så var det dags för sängen. Vi var allt lite trötta efter dagens, inte så mårkvädiga men ändå behagliga sysslor.

Posted in Uncategorized | 1 Comment »

Degvispar, kvarleva från 1950-talet!

Posted by Fjäderlös Tvåfoting på 25 mars 2010

(Separationshelger, del sexton)

Visst kan man baka, och visst kan man köpa halvfabrikat att ha i ugnen, men vad är det som säger att man inte kan göra båda sakerna?
När William hade sin helg hos sin mormor och morfar, och när Michelle och jag hade åkte via Söderköping, till Norrköping för att handla Halloweenutsmyckningar så handlade vi lite annat också Bl.a. lite pizza, att värma hemma, i ugnen. Ja, en helt vanlig djupfryst pizza alltså. Denna pizzan var till lördagen. Vi skulle äta den. Inget konstigt med det. Ja, den föresten, vi hade ju naturligtvis varsin pizza, som sig bör. Pizza är nog rätt så vanligt när det gäller den här typen av helger. Eller de helger där den ena föräldern bara träffar sitt barn, just på helgerna. Det handlar väl oftast om pappan i de lägena, skulle jag tro. Men i vårt fall så handlade ju om att separera Småfotingarna, från varandra. Inte för separationens skull, som för de olika relationernas skull, pappa-Michelle, pappa-William, Mormor och Morfar-Småfotingarna samt MichelleWilliam. Man kanske gör samma saker, men man gör det med ett samtal, med koncentration på en person.

 

William och jag hade ju bakat stora bullar den helgen som William var hemma, och det hela alltså var tvärt om. Som vanligt, fast tvärt om. Paradox med rimlig logik.
Vi hade inte klart för oss riktigt hur man gör med bulldeg. Bullarna blir, och blev bra både innan denna helg, och efter. Men det är själva knådandet, och jäsandet av degar av olika slag som inte var riktigt klart för oss. Numera så har vi laborerat lite, och experimenterat en del med olika förfaranden, så nu vet vi, om inte bra, så kanske lite bättre.

 

Den här dagen var en av de dagar så vi experimenterade lite med just degen, och dess jäsning. Vi gjorde nämligen degen på morgonen, för att sedan fara ner till marmorverkstaden, som vi allt som oftast gör på lördagsförmiddagarna. Michelle kanske var lite yrvaken, och inte alls van att baka så här tidigt. Men hon var inställd på att få göra stora bullar, som William fick göra, två veckor tidigare. Och då talar vi om verkligt stora bullar.

 

Jag är väl kanske inte så jätteimponerad av den degmaskin vi har. Men vi använder den ändå till att mosa ihop de olika ingredienserna till en acceptabel klump deg. Och det är märkligt att ingen uppfinnare med lite teoretisk fysikutbildning kommit på en annan, effektivare form på de deg-vispar som har använts i alla tider. Ja, i alla fall så länge man haft hushållsassistenter, och liknande vispande maskiner. Deg-visparna känns rätt mycket 1950-tal, vilket väl i den digitala tiden känns lite som om det är ett område som det inte ägnats så mycket tid på. Det kanske finns mera pengar att tjäna i att ringa runt till folk och fråga vad de har för telefonabonnemang. ”Jag har ingen telefon” brukar jag svara.

Posted in Uncategorized | Leave a Comment »

Först häxan, Döden får vänta!

Posted by Fjäderlös Tvåfoting på 25 februari 2010

(Separationshelger, del femton)

De två helger i oktober där Småfotingarna var hos sin mormor, varsin helg inträffade inte direkt efter varandra. Det gick en helg med bägge barnen hemma, mellan dessa. Det är inte så svårt som man kanske kan föreställa sig, att tala med dem om att det inte blir, från den ena helgen till den andra, utan att det blir lite senare, än de kanske räknade med. Detta gäller även andra saker. Man måste inte ha exakt lika många julklappar, lika många presenter vid födelsedagar, eller ens samma förmåner. Det gäller bara att förklara varför. Sedan så har u kanske barnen en annan uppfattning av värdet på, antingen en aktivitet, eller en present. Ett barn ser kanske inte en kostnad i att gå på bio, spela bowling eller att besöka Busfabriken. De mäter aktivitetens värde i underhållningsvärde. Vuxna har en en mera ekonomisk, och kanske nyktrare syn på det hela. Många gånger så tror jag att de vuxna, vid jul låter barnen få julklappar som har ett likvärdigt ekonomiskt värde. Barnen kanske ser till antalet, eller hur de värderar presenterna i åtråvärdhet, snarare än i pengar. I de fallen så har ju den vuxna hamnat snett, och kan få förklara lite onödigt mycket. Barn ler ju inte lite falskt, och låtsas att de är nöjda. De säger många gånger vad de tycker, rakt ut.
Detta var en generell uppfattning, med lite hypotetiska exempel. Det har egentligen inte så mycket med Småfotingarna, och deras två helger ifrån varandra att göra.
Hur som helst, så är barnens egna pengar mycket värt, för att de ska kunna komma in i att saker och ting har ett ekonomiskt värde. Att de köper julklappar och presenter till varandra, för sina egna pengar är mycket bra som lärdom.

Den andra helgen började på fredagen med att Michelle och jag skjutsade William till Kårtorp, utanför Valdemarsvik för att lämna av honom där för vidare transport till Småland. På vägen hem stannade vi bl.a. i Söderköping, där vi gick in på en leksaksaffär. Michelle ville att vi skulle köpa lite Halloween-saker, som hattar, makeup o.s.v.
Nu var detta en ganska så dyr affär. I alla fall enligt mitt tycke. Men detta var svårt att förklara för Michelle. Hon hade ju sett det hon ville ha. Jag sa att vi kunde titta i Norrköping, och att det kanske fanns mera att välja på där, samt att det nog var billigare. Michelle såg det snarare som att hon kanske skulle missa att köpa det hon ville ha. ”Tänk om det inte finns?” Samtidigt så var det ju ett tag kvar, innan hon verkligen skulle klä ut sig till Halloween.
Vi åkte i alla fall vidare, till Norrköping. Och mycket riktigt, så fanns det ju både billigare saker, samt mera att välja på, när vi väl kom dit. Michelle tyckte att vi skulle köpa en lie också, till William. Han skulle vara Döden vid samma tillfälle. Ja, det var kanske inte exakt samma tillfälle, men det var samma dag, och samma plats. De har nämligen disco ibland, på fritidsgården. Då börjar lågstadiet först, och när de är klara så är det mellanstadiets tur, ofta följt av högstadiet. Michelle skulle alltså vara häxa under den första omgången, medan Döden skulle gå på den andra.

Inne på Lekhuset, där vi var så brukar de bygga upp stora saker, i LEGO. Indiana Jones, och Darth Vadar har vi sett förut. Denna gång så var det R2D2 från Star Wars. Michelle blev nöjd med sina inköp, och alla var rustade, som skulle rustas, inför kommande Halloween-helg.

Posted in Uncategorized | Leave a Comment »

Man har så roligt som man gör sig!

Posted by Fjäderlös Tvåfoting på 19 februari 2010

(Separationshelger, del fjorton)

Ibland så blir man man lite förvånad över vad man hinner med, på kort tid, och helt utan planering. Jag undrar om det betyder att planering är överskattat? Nåja, så illa är det väl inte. Planering behövs nog allt. Ibland så planerar man för mycket. Man överplanerar saker och ting. Men, de flesta gånger, som man planerar fel är nog de gånger som man planerar något, som egentligen inte behöver planeras.
Jag kan ju ha fel, men inte denna dag, denna NT-dag, i början av oktober 2009.

NT (Norrköpings Tidningar) hade satt ut en soffa i regnet. Den var nog inte ute, när det regnade. Då stod den nog under tak. Den var nämligen riktigt torr. Denna soffa har de med sig till olika evenemang. Den kan man sitta i, bli fotograferad, samt ha tur, eller otur att bli med i tidningen. Men alla bilder finns på NT:s hemsida.
Vi kom inte med i tidningen, men sådeles så hamnade vi på hemsidan. Men detta lär vara preskriberat nu.
Det trista med dessa typer av bilder är att de inte går att ladda hem, till sin dator. Det är något konstigt bildspel, som gör detta omöjligt. Ja, omöjligt är det väl inte. Man behöver trixa lite, så går det. (som flickan sa)
Jag trixade inget den här gången. Jag tog min egen bild istället. Det fungerade lika bra, och blev inte så uppstyltat. (en uppstyltad soffa, vad är det?)

En det ”exotiska” djur ¨tål ju kyla i enlighet med vårt klimat, ganska bra. Men, man undrar ju hur pass varma noshörningar är. De ser ju ut att vantrivas för jämnan. Alltså, de ser tråkiga oh sura ut, inte att de skulle vantrivas just i Kolmårdens Djurpark. Det var väl, fram till Nelsons och Newton födelser de mest tråkiga djuren som fanns. Inte trodde man att en norshörning kunde leka, som Newton gjorde. Nelson lekte väl inte så mycket, den var ju sjuk.
Bägge norshörningsungarna är numera döda, vilket väl inte har med artens tråkighet att göra, men ny avkomma är visst på väg, i skrivande stund. Jag har för mig att det talades om någon dräktig ko. För det heter väl noshörningsko?
Vi hastade förbi ”Steppen” som det kallas där antiloper, noshörningar och andra afrikanska djur går. Vi hade nog inte stött på noshörningarna, om de hade varit vid sitt stall. Det stall där även elefanterna finns. Vi ville ut ur parken, ganska fort. Men, när vi summerade det hela, så var det ju en hel del som vi hann med.
Bullarna som vi hade med oss, William och jag och som vi hade bakat dagen innan var nog värda sin vikt i guld. Dessa bullar kommer nog väl till pass även nästa år, 2010. Detta, trots att de blivit uppätna. För det är nämligen så, att för varje gång som man gör en lyckad aktivitet, och för varje gång man har en bra proviant med sig så finns detta, som en slags rutin, inför kommande aktiviteter, med dess matsäckar. Med ett litet tillägg, med något nytt, så har man förädlat en ”produkt”, som redan tidigare var bra. För Småfotingarna så är det en önskan att göra, precis som man gjorde, ”en annan gång” när man ska göra något kul. Sedan kan man alltså göra något nytt, som till nästa gång, alltså är ”en annan gång”. Medlen för det hela behöver inte vara stora. Det kan bli riktigt bra ändå.
Om Småfotingarna är lite av ”ska testa allt”-hållet så är jag själv lite tvärt om. Jag försöker att få dem att göra lite som jag, ibland. Alltså, jag förbjuder dem inte att testa alla leksaker, på lekplatsen. Jag hindrar dem inte från at se alla skeletten på skelettmuseet. Nej, jag försöker att göra lite som jag vill, samt få med dem, genom att få dem intresserade av det jag gör. Inte för att det lyckas jämt, men det underlättar ens eget besök i djurparken. Jag har mina små mål ibland, i parken. Och till nästa säsong så kanske man gör lite mera alvarliga försök at fånga en tuggande kamel på bild, där man riktigt ser hur den tuggar, trots att det är en stillbild. När man gör detta så kan man alltså uppleva hela hägnet, med kameler, åsnor och vad det må vara en lite längre stund. ”Man har så roligt som man gör sig”, heter det ju. Frågan är ju om det är korrekt grammatik i det uttrycket.

Efter en snabb tur inne i skelettmuseet så gick vi alltså ut ur parken. Vi åkte färjan över Bråviken, mellan Säter och Skenäs, på Vikbolandet. Vi fortsatte lite långsamt ner mot Valdemarsvik. Vi hade ju varit i djurparken, lite kortare tid än beräknat. Vid Kårtorp, utanför Valdemarsvik så träffade vi Michelle, som kom dit med sin morfar. Nästa helg var det dags för henne att vara hemma hos pappa, medan William åkte ner till mormor och morfar.

Posted in Uncategorized | 5 Comments »