Under sommaren så har det poppat upp loppmarknader lite överallt. Så även i Hantverksbyn vid några tillfällen. En återkommande loppmarknad har varit den utanför Stationshuset i Krokek.

Småfotingarna var med där den sista lördagen som detta arrangerades för denna säsong. De hade med sig sina gamla leksaker och några av mina gamla vinylskivor. De sålde nog bra men köpte samtidigt, inte bara av de andra som sålde utan även i COOP Konsum som ligger mitt emot, på andra sidan vägen. Det blev visst både läsk, godis som chips.

Själv så skulle jag få kunder i marmorverkstaden. Jag kunde alltså inte vara med dem. De hade för dagen förstärkt manskapet med en av Michelles klasskamrater.
Jag körde upp dem till Krokek och lämnade av dem och de saker som de skulle sälja. Och, tänka sig, jag fick även några av mina skivor sålda.

När man tänker på de tillfällen som man har suttit i en vänthall, vare sig det är till en Finlandsbåt eller om det är på en flygplats så är hela tiden intrycket att det tar alldeles för lång tid, och att det är onödigt mycket köer medan det inte är några köer alls, efter att man har köat. Alltså, den väntetid som uppstår efter köandet skulle kunna omfördelas, så att köandet blev mindre, när det är mycket kö. Fast, det som är mest iögonfallande, rent nagelstickarmässigt är väl frågan varför man inte kan få gå ombord, när man har hämtat sin biljett till båten. Ge mig biljetten, och låt mig gå ombord, direkt.
Jag funderade ju lite hur det skulle bli med den biten, och hur Småfotingarna skulle uppleva det hela. Skulle de bli rastlösa?

Michelle lade sig på några sittplatser. Detta var andra gången hon hade lagt sig ned, innan vi ensa hade gåt ombord på båten som skulle ta oss till Åland och tillbaka. Första gången var i fönstret, vid ett av borden på Nyköpings Bro. Den gången låg hon mitt över E4. Vi upplevde nog annars inte själva köandet som så farligt. Vi fick ut våra fyra biljetter ganska snart. Vi var ju trots allt bara tre, men man var tvungen, som jag uppfattade det hela att vara två vuxna för att erbjudandet skulle gälla. Jag bokade därför en kompis också, så fick vi se om han ville följa med. Han kunde tyvärr inte det, men biljett, eller nyckel om man så vill kalla det, det fick vi även för honom. Detta visade sig vara ganska bra. För denna lilla biljett var ju även nyckel till hytten. Den extra nyckeln kunde vara bra att ha i reserv, ifall att det behövdes springas dit, av en eller annan Småfoting.

Den första användningen av nycklarna fick vi när vi skulle öppna grinden till dagens första rulltrappa. Den rulltrappan som ledde upp till nästa vänthall. Där skulle vi få vänta på att få gå ombord på båten. Ett gäng med kinesiska ungdomar hamnade bredvid oss. Tjejerna log lite åt Michelle, och skojade lite med henne som kopplade på charmen direkt. Det är framförallt tjejer som får den där kontakten, och som registrerar ett barns rörelser. Fast, om jag fått, eller än värre gett det leendet så hade nog situationen upplevts som annorlunda. Då kanske man hade blivit arresterad. Det var som när jag gick omkring på stan med William i en sulky och han skrattade och var glad. Då mötte jag tjejer, både yngre som lite mindre unga som tittade på William. Sedan tittade de på mig – och log. Det hade de aldrig gjort tidigare. Om de ens tittade på mig så var det väl mest för att registrera mitt utseende inför en kommande identifiering, inför en rättegång. Michelle tyckte i alla fall att det var roligt.

William hittade lite sysselsättning vid en dataterminal. Han trodde nog att det var en Internetautomat, så som den som fanns på Nyköpings Bro och på tågstationerna. Men det var det ju inte riktigt. Man kunde dock, helt avgiftsfritt skicka vykort från terminalen till någon. Detta, i brist på annan aktivitet på Internet gjorde han naturligtvis. Det är lite som med leksaker. Om barnen har något stort, eller något de gärna vill leka med, så ägnas inte en tanke åt andra saker. TV-spel är väl ett sådant exempel. Efter en tid med enbart TV-spel och datorer samt lite TV så undrar man om man inte kan arkivera allt LEGO som barnen har. Men, medlite data- och TV-spelsförbud någon vecka så kommer LEGO fram igen, samt vanliga, analoga spel. Brädspel. (Jag undrar om ett brädspel kan anses som analogt) Slutsatsen är att barn leker, men de prioriterar sina lekar. Men de leker med den aktiviteten som är högst i prioritet, samt tillgänglig för stunden.

Det finns vuxna som prioriterar på liknande sätt som barnen, och deras lekar. Denna typ av människor talar gärna med alla, men väljer den som, för deras egen del är intressantas, eller som kan dras mest nytta av, om det finns flera personer att välja mellan. De kan, på ett lite otrevligt sätt prata med en person, få syn på en annan person som är mera till nytta för denne och helt abrupt hoppa över tillsamtal med denna. På samma sätt finns det de som är så upptagna av sig själv, eller är så rastlösa i sin natur att de kan ställa en fråga, börja få svar men börjar tala om något annat, innan svaret är klart. Ohyfs eller okoncentration?

Nästa rulltrappa, efter rulltrappan upp mot väntsal nummer två gick ned mot båten. Nedanför rulltrappan stod det en man som skickade fram alla fort som tusan. Det kunde tydligen bli en propp där. Om någon, eller några stannade till, efter rulltrappan så kom nästa person, och nästa, och nästa. Det skulle bli en hög av folk, med människor som ramlade på varandra.Märkligt yrke, att stå och fösa fram folk som just har åkt rulltrappa, för att förhindra en mindre katastrof. Tur att de flesta än så länga var relativt nyktra.

En liten iakttagelse i texten är att terminalen använd som begrepp, inte bara för byggnaden, utan även för den dator som William använde. I detta fallet kanske det inte sker någon förväxling, men i andra sammanhang kanske det kan ske. Fast, för att man ska kunna förväxla det så måste man vara på en terminal. Och i den terminalen måste det finnas en terminal. Det är inte alltid som man är i en terminal, när man använder en terminal.

Man kan kanske tycka att det är tidigt att stanna och fika redan i Nyköping, om man går på en buss i Norrköping. Men, sett till hela resan, för de som gick på tidigare så kanske det kan vara befogat. Men, det handlar väl om att bussbolagen ska ordna kunder till Nyköpings Bro och liknande rastplatser av det kommersiella slaget. Busschaufförerna har väl inte bara ett eget rum att sitta i. Jag skulle tippa att de även får gratis fika. en ren muta sådeles, som skulle rendera i diverse utredningar i andra sammanhang. Tänk till exempel om en person blev invald i Riksdagen, eller rent av blir minister, och så uppdagas det att denne person hade tagit emot mutor. Den personen skulle nog få avgå direkt. Det är kanske därför som man inte ser så många busschaufförer i regeringen.

I Nyköping, inne i staden alltså så gick det på lite mera människor som skulle med på resan. Ett äldre par som gick på där kände jag igen. De var från Stavsjö. Ja, det ar ju mest äldre människor. Alla utom vi var väl i princip pensionärer. Detta var ju mitt i veckan. Fast, detta var inget vi brydde oss om Vi skulle till Åland, var nu det låg någonstans. Var är Åland?

Efter att vi hade gått lite på Norrköpings gator och sett oss om efter att par böcker så kändes det riktigt bra. Det verkade som om alla var ganska förväntansfulla inför den kommande resan till Åland.
Vi hade ju tidigare haft lite problem med något som kunde liknas vid Svininfluensa. Speciellt William. På mig själv så hade min huvudvärk inte gjort sig påmind på en stund heller.

Småfotingarna hade fått ledigt från skolan i två dagar. Och jag ser inget hinder för att de inte skulle få det. Att resa är utbildanden, lika mycket som att sitta i en skolbänk. Att bara se på kartan var Åland ligger är ju en form av utforskande. Småfotingarna har kanske inte varit så mycket utomlands, långt bort, men de har sett stora delar av vårt eget land. Och, det som skulle bli nästa anhalt, Nyköping, det hade de sett vid flera tillfällen tidigare. De hade t.o.m. satt blommor i en rabatt i den staden. Penséer, som skulle slängas, men som passade mycket bättre i en oplanterad, kommunal rabatt i Nyköping.

Visst kan man baka, och visst kan man köpa halvfabrikat att ha i ugnen, men vad är det som säger att man inte kan göra båda sakerna?
När William hade sin helg hos sin mormor och morfar, och när Michelle och jag hade åkte via Söderköping, till Norrköping för att handla Halloweenutsmyckningar så handlade vi lite annat också Bl.a. lite pizza, att värma hemma, i ugnen. Ja, en helt vanlig djupfryst pizza alltså. Denna pizzan var till lördagen. Vi skulle äta den. Inget konstigt med det. Ja, den föresten, vi hade ju naturligtvis varsin pizza, som sig bör. Pizza är nog rätt så vanligt när det gäller den här typen av helger. Eller de helger där den ena föräldern bara träffar sitt barn, just på helgerna. Det handlar väl oftast om pappan i de lägena, skulle jag tro. Men i vårt fall så handlade ju om att separera Småfotingarna, från varandra. Inte för separationens skull, som för de olika relationernas skull, pappa-Michelle, pappa-William, Mormor och Morfar-Småfotingarna samt Michelle-William. Man kanske gör samma saker, men man gör det med ett samtal, med koncentration på en person.

De två helger i oktober där Småfotingarna var hos sin mormor, varsin helg inträffade inte direkt efter varandra. Det gick en helg med bägge barnen hemma, mellan dessa. Det är inte så svårt som man kanske kan föreställa sig, att tala med dem om att det inte blir, från den ena helgen till den andra, utan att det blir lite senare, än de kanske räknade med. Detta gäller även andra saker. Man måste inte ha exakt lika många julklappar, lika många presenter vid födelsedagar, eller ens samma förmåner. Det gäller bara att förklara varför. Sedan så har u kanske barnen en annan uppfattning av värdet på, antingen en aktivitet, eller en present. Ett barn ser kanske inte en kostnad i att gå på bio, spela bowling eller att besöka Busfabriken. De mäter aktivitetens värde i underhållningsvärde. Vuxna har en en mera ekonomisk, och kanske nyktrare syn på det hela. Många gånger så tror jag att de vuxna, vid jul låter barnen få julklappar som har ett likvärdigt ekonomiskt värde. Barnen kanske ser till antalet, eller hur de värderar presenterna i åtråvärdhet, snarare än i pengar. I de fallen så har ju den vuxna hamnat snett, och kan få förklara lite onödigt mycket. Barn ler ju inte lite falskt, och låtsas att de är nöjda. De säger många gånger vad de tycker, rakt ut.
Detta var en generell uppfattning, med lite hypotetiska exempel. Det har egentligen inte så mycket med Småfotingarna, och deras två helger ifrån varandra att göra.
Hur som helst, så är barnens egna pengar mycket värt, för att de ska kunna komma in i att saker och ting har ett ekonomiskt värde. Att de köper julklappar och presenter till varandra, för sina egna pengar är mycket bra som lärdom.

Den andra helgen började på fredagen med att Michelle och jag skjutsade William till Kårtorp, utanför Valdemarsvik för att lämna av honom där för vidare transport till Småland. På vägen hem stannade vi bl.a. i Söderköping, där vi gick in på en leksaksaffär. Michelle ville att vi skulle köpa lite Halloween-saker, som hattar, makeup o.s.v.
Nu var detta en ganska så dyr affär. I alla fall enligt mitt tycke. Men detta var svårt att förklara för Michelle. Hon hade ju sett det hon ville ha. Jag sa att vi kunde titta i Norrköping, och att det kanske fanns mera att välja på där, samt att det nog var billigare. Michelle såg det snarare som att hon kanske skulle missa att köpa det hon ville ha. ”Tänk om det inte finns?” Samtidigt så var det ju ett tag kvar, innan hon verkligen skulle klä ut sig till Halloween.
Vi åkte i alla fall vidare, till Norrköping. Och mycket riktigt, så fanns det ju både billigare saker, samt mera att välja på, när vi väl kom dit. Michelle tyckte att vi skulle köpa en lie också, till William. Han skulle vara Döden vid samma tillfälle. Ja, det var kanske inte exakt samma tillfälle, men det var samma dag, och samma plats. De har nämligen disco ibland, på fritidsgården. Då börjar lågstadiet först, och när de är klara så är det mellanstadiets tur, ofta följt av högstadiet. Michelle skulle alltså vara häxa under den första omgången, medan Döden skulle gå på den andra.

Ibland så blir man man lite förvånad över vad man hinner med, på kort tid, och helt utan planering. Jag undrar om det betyder att planering är överskattat? Nåja, så illa är det väl inte. Planering behövs nog allt. Ibland så planerar man för mycket. Man överplanerar saker och ting. Men, de flesta gånger, som man planerar fel är nog de gånger som man planerar något, som egentligen inte behöver planeras.
Jag kan ju ha fel, men inte denna dag, denna NT-dag, i början av oktober 2009.

Bullarna som vi hade med oss, William och jag och som vi hade bakat dagen innan var nog värda sin vikt i guld. Dessa bullar kommer nog väl till pass även nästa år, 2010. Detta, trots att de blivit uppätna. För det är nämligen så, att för varje gång som man gör en lyckad aktivitet, och för varje gång man har en bra proviant med sig så finns detta, som en slags rutin, inför kommande aktiviteter, med dess matsäckar. Med ett litet tillägg, med något nytt, så har man förädlat en ”produkt”, som redan tidigare var bra. För Småfotingarna så är det en önskan att göra, precis som man gjorde, ”en annan gång” när man ska göra något kul. Sedan kan man alltså göra något nytt, som till nästa gång, alltså är ”en annan gång”. Medlen för det hela behöver inte vara stora. Det kan bli riktigt bra ändå.

Om Småfotingarna är lite av ”ska testa allt”-hållet så är jag själv lite tvärt om. Jag försöker att få dem att göra lite som jag, ibland. Alltså, jag förbjuder dem inte att testa alla leksaker, på lekplatsen. Jag hindrar dem inte från at se alla skeletten på skelettmuseet. Nej, jag försöker att göra lite som jag vill, samt få med dem, genom att få dem intresserade av det jag gör. Inte för att det lyckas jämt, men det underlättar ens eget besök i djurparken. Jag har mina små mål ibland, i parken. Och till nästa säsong så kanske man gör lite mera alvarliga försök at fånga en tuggande kamel på bild, där man riktigt ser hur den tuggar, trots att det är en stillbild. När man gör detta så kan man alltså uppleva hela hägnet, med kameler, åsnor och vad det må vara en lite längre stund. ”Man har så roligt som man gör sig”, heter det ju. Frågan är ju om det är korrekt grammatik i det uttrycket.

Efter en snabb tur inne i skelettmuseet så gick vi alltså ut ur parken. Vi åkte färjan över Bråviken, mellan Säter och Skenäs, på Vikbolandet. Vi fortsatte lite långsamt ner mot Valdemarsvik. Vi hade ju varit i djurparken, lite kortare tid än beräknat. Vid Kårtorp, utanför Valdemarsvik så träffade vi Michelle, som kom dit med sin morfar. Nästa helg var det dags för henne att vara hemma hos pappa, medan William åkte ner till mormor och morfar.

Vädret är en återkommande punkt i berättelsen om den dagen då William och jag köpte årskort till Kolmårdens Djurpark. För det var minst sagt varierande. Det hade alltså varit lite halvdant, till att bli ett riktigt skyfall, via ett uppklarnande till att nu börja blåsa. Det blev helt enkelt kallt när vi gick inne i parken.

Kylan, och det faktum att det hade börjar att regna igen, gjorde att vi sökte ett ställe där det var tak, för att sätta oss och äta vår matsäck. Vi hade ju några, lagom stora bullar att smälla i oss. Skyfall och blåst, gjorde att det var tämligen begränsat med plats, att sitta på. Vi valde därför en av parkens matställen, och dess servering. Man fick kanske inte sitta där, med mat som man hade tagit med sig hemifrån, men det ansåg vi oss ha gått runt, genom att köpa läsk i kiosken, i våra refill-muggar. Det finns nämligen sådana att köpa där. Hårdplastmuggar, som man alltså, för en lite billigare penning kan fylla på med läsk. Bullarna vi hade med oss besparade oss föresten en hel del. En bulle kostar nämligen 22 kronor i djurparken. Så, om vi hade tre bullar var med oss, vilket jag inte minns om det var eller ej, så hade vi alltså bullar för 132 kronor i vår ryggsäck. Rena guldgruvan.

Eftersom vi blev lite frusna, och inte alls behövde se hela djurparken, just denna dag så beslöt vi att ta oss ut från den, och ta oss till bien, för att lite lugnt ta os ner mot den mötesplats som vi skulle hämta upp Michelle på. Men, eftersom vi var en bra bit in i parken redan, så blev det en hel del djur att passera, ändå. Tiger World är en bra investering i Kolmårdens Djurpark, tycker jag. En investering som är bra för djuren, bra för publiken, och absolut något att se. Man kommer nära tigrarna, samtidigt som de verkar trivas ganska bra. Det är trevligt att se att det tänks på att det faktiskt är en djurpark, och inte vilken vanlig nöjespark som helst, även om det byggs berg-och-dal-banor och liknade också. Nu gäller det väl bara att få bort de tråkiga, och framförallt jobbiga transportsträckorna också.

Vi gick vidare. Vi tog en annan väg tillbaka, än den vi kom från. Det var väl ungefär lika långt, åt båda håll. Något var på gång, lite längre fram, i andra änden av Tiger World. Vad kunde det vara?

Det finns inte bara tigrar i Tiger World. Det finns asiatiska vildhudar också. Och om jag hade fått gissa vilket djur som skulle bli nya, när dessa kom så hade jag aldrig gissat detta. Jag kände inte ens till att det fanns några vildhundar i Asien, som såg ut som rävar, med långa ben. Hur som helst, så finns de där nu. Det är lite av ett asiatiskt tema där, även om det bara handlar om två arter. Tigrarna är ju som bekant också från Asien. Dessa vildhundar är rätt så nyfikna av sig, kan man tycka, när de springer runt varnade, och tittar upp mot dess mänskliga åskådare. Men frågan är om inte folk nu överför våra vanliga tamhundars beteende, lite som de vill att det ska vara, samt kanske rent av ser det lite från sin egen horisont över varför de beter sig som de gör. Det är väl så, om jag inte minns fel att skötarna matar dem, från samma plats, där folk går, och står. De tittar nog efter mat, snarare än att de vill socialisera sig med människorna i allmänhet.

Dagen hade skiftat, från ganska dåligt väder, till helt uruselt väder, denna söndag, i början av oktober, 2009. Uppklarnandet hade gjort att vi trots allt beslutade oss för att gå in i Kolmårdens Djurpark, med vår matsäck, för att äta den, någonstans, inne i parken. En sak var i alla fall säker, vi tänkte inte låta våra bullar, som vi bakade dagen innan gå till spillo. De skulle ätas, oavsett var det skedde.

Det kändes kanske inte som om det var sommar direkt, och det ska det väl inte göra, i oktober. Men det var tämligen mycket grönska i alla fall. Men det ska det väl också vara, så länge temperaturen håller sig över åtta grader varmt. Det är vid den temperaturen som gräset växer, har jag hört. Märkligt nog så gäller väl det för salt också, när det ska användas för att töa bort snö, och is. Men, då handlar det om minus åtta grader. Under minus åtta grader så har inte saltet någon verkan. Det är det jag fått lära mig, av att samtala med människor. Det kanske skiljer lite, någon decimal, eller rent av någon grad hit eller dit beroende på vilken grässort det handlar om, eller vilken saltläsning man använder. Men det vet jag inget om.

Det var lite blött. Annars så brukar vi försöka lyfta zebran. Det är ett rep som man ska dra i, så att zebran lyfts. Den ska motsvara, i vikt, vad en zebra väger. Jag minns en gång när några karlar var sturska, men inte orkade få upp den. Zebran alltså. Jag, samt två barn hade inga problem med det hela. Men, så hade jag, om inte mera styrka så i alla fall betydligt bättre teknik. Men att lyfta den på egen hand, utan barn, det är värre det. Men det går, som flickan sa, men man får jobba lite för det.

Jag vet inte om det stämmer med mina upplevelser under de senaste åren, men jag har inte sätt till järvarna på bra länge. Jag trodde att de inte fanns kvar i djurparken. Men, så, denna oktoberdag, så var de på plats igen. Märkligt. Järvarna brukar springa runt, runt en upptrampad stig, som de trampat upp själva, av att de springer, och springer som om de inte var riktigt normala, i skallen. Men, de är vana att röra sig över stora sträckor, i det fria, så det är väl ett beteende, de måste få leva ut. Och begränsningen i sitt lilla hägn gör väl att de, för att få till lite distans, under en dag, måste springa runt, och ter runt. Man blev ju annars lite fundersam, över vissa djur, och hur de kanske inte gillade den svenska hösten. Men, dessa djur torde kanske vara vana. Men, å andra sida, går inte järvar i ide?

Williams och min nyårsafton var inte alls planerad. Det blev som det blev. Men det blev bra. Michelle var hos sin mormor och morfar, så William fick ha sin pappa som spelkamrat, i sitt, och Michelles nya Nintendo Wii.

Men, strax efter midnatt så var vi i alla fall ute, på gården. Vi tittade lite ointresserat på de raketer som syntes, en bit bort. Det var inte så många som sköt raketer, på vår väg. Det brukar det vara. Men de senaste årens byte av invånare, samt det faktum att de som mest är här på helger, och på sommaren, inte var på plats kanske gjorde att det var som det var. Katterna är nog glada för det. Ja, tacksamma, tänkte jag först skriva, men ska de behöva vara det, tacksamma för att de inte behöver plågas, och bli rädda? Våra små fjuttiga pjäser väste bra till, och hade nog mest fått katterna att tro att det var en leksak, om de nu hade varit ute. Denna vinter, 2009/2010 är nog den vinter, då katterna har varit ute minst, i deras, om jag visste det, långa liv. Kan de vara åtta år?

Slut!

Förr, när man kom in till lejonen, i Safariparken, Kolmårdens Djurpark så såg man visserligen lejonen, men de låg mest vid stallet och väntade på mat. Men så är det inte nu längre. Jag vet inte om det beror på att de får mat, ute i hägnet, eller om det beror på att de blir bortfösta från stallet, men visst är det lite trevligare för besökarna, att ha lejonen lite närmare bilen.

Jag vet inte om man säger stall, när det gäller lejon, men jag kom inte på något bättre ord. Lejon-stia låter inte riktigt rätt. Man har även gjort en extra liten slinga, runt inne i hägnet. Det är ju bra, om lejonen är där, vid den nya slinga. Men, om de inte är där, vilket väl inte är ovanligt, så blir det mest en tom transportsträcka liksom.

William och jag tog lite bilder denna dag, denna helg, då Michelle var hos sin mormor och morfar. Vi tog lite bilder på lejonen. Men, vi hade fönsterrutorna uppe. Vi fik sådeles fotografera genom rutan, utan blixt, eller med god vinkel, om man nu absolut var tvungen att använda artificiellt ljus till fotograferingen. Det var ju annars, en gång en tysk, tror jag att det var, som gick ur bilen, bland lejonen. Han blev, dödad, eller som väl kvällstidningarna skulle ha kallat det, sliten i stycken. Märk väl, att man nog inte ska ta kvällstidningarnas rubriker på för stort allvar. Att han blev dödad av lejonen räcker gott och väl för att illustrera situationen.

Vi hade nu snart åkt klart i safariparken. Vi hade lite kö bakom oss, men inte så mycket som det kan vara ibland. Vi brukar ju bli omkörda, men har sällan någon kö framför oss. Det är märkligt vad folk har bråttom, till och med när de ser på djuren, i en safaripark.Jag läste något, strax innan denna skrivande stund. Jag minns inte var det var, eller vem som skrev det, men det gick ut på att rusningstrafik, innebär att alla står stilla. Var finns rusandet, i att stå stilla?Så, i fortsättningen, om det blir kö bakom mig i safariparken, så skyller jag bara på rusningstrafiken, och att jag ju faktiskt rusa, så mycket jag bara kan, för att stå stilla. Likaså om det hamnar ett djur, framför bilen, så kanske folk inte tutar direkt, men liksom gasar till, eller kör framåt, för att få bort djuret i fråga, så att de kan åka vidare. Borde man inte vara glad att få ha djuret på så nära avstånd, och se det som något roligt? Man borde stanna, och se, prata om det med sina barn, och låta tiden ha sin gång.

Men, det är svårt att först att folk som besöker safariparken faktiskt har semester, som de stressar sig genom detta område.

Men, nu började det att bli dags för lite fika. Vädret hade blivit bättre sedan vi åkte hemifrån, och det såg tämligen behagligt ut, i alla fall inifrån bilen, som ju hade sin lilla vindstilla värld, bakom plåt och glas.

Nyårsaftonen gick alltså ut på att aktivera oss. Det var endast William och jag hemma. Men även att hålla värmen ingick, mer eller mindre seriöst i dagens planer. Vi hade hittills använt ugnen som värmekälla, i form av ett litet pepparkaksbak. Själv så hade jag även tagit en kopp med varm glögg, något som också värmer lite, samt ger dagen lite extra festlig glans. Vi spelade även en hel del Nintendo Wii, som ju tack vara att man aktiverar sig fysiskt, när man spelar också ger en viss mängd värme. Det beror lite på vad man spelar för spel. Man slår ju t.ex. i luften med sin fjärrkontroll, när man fightas med svärd. Detta är förhållandevis fysiskt, jämfört med att spela schack, på en annan typ av spelkonsol. Och, jag får faktiskt erkänna att det finns ett visst mått av gemensam aktivitetskänsla över vissa spel i Nintendo Wii. Lite av sällskapsspelskaraktär faktiskt.

Och när jag senare, sent på kvällen frågade William vad som var roligast med nyårsafton, så svarade han att det va dessa, köttbullemolekyler. En innovativ, och synnerligen lyckad idé som kom som ett fint avslut på året, bättre än en oxfilé, eller ett dyrt nyårsfyrverkeri.Låt oss kalla den för en förrätt i sammanhanget. Det var ju trots allt nyårsafton, då maten och dess procedurer står i fokus.

Det var en kall Nyårsafton, denna dag 31/12 2009. Vi var lite allmänt frusna av oss. Vad gör man då, om man känner sig frusen? Man kan ju alltid höja elementen, och visst, det går ju bra, de står ju längst ner, på golvet. Men att ha elementen hängandes i taken är inte bara praktiskt tokigt, det är estetiskt vansinne.
Men, visst är det märkligt att om man ökar energiförbrukningen, så att det blir varmare inne så är detta inte bra för miljön. Det blir global uppvärmning. Och om man gör tärt om, så fryser man arslet av sig, i den globala uppvärmningens anda. Logiken i hela resonemanget tycks vara hämtat ur en film med Monty Python. ”This parrot is dead” 

Vi fortsatte vår tur genom Safariparken, Kolmårdens djurpark, in till björnarna, och vargarna. Här är det dags att, om man skulle ha fönstret öppet, veva upp rutan. Vargarna är väl kanske inte så farliga, då de är tämligen tama, men björnarna ska tydligen vara lite ”lömska” eller ”opålitliga” som någon som jobbade där en gång sa till mig. I vart fall så blir det endast bilder genom rutan, från detta hägn och framåt. I de andra hägnen kunde man ju veva ner, och få bättre bilder.

En varg uppehöll sig lite vid grinden när vi skulle åka in. William tyckte att det var lite spännande. Vi fick alltså inte åka in. De öppnade inte grindarna, förrän vargen hade gett sig av lite från dem. Annars så tyckte jag inte att man såg så mycket av dessa vargar. De var inte riktigt på humör denna dag. De gillade kanske inte det regnväder som kom n liten stund innan. Däremot så var det fart på björnarna. De hade nog fått mat, eller skulle få mat. Det sista kanske låter rimligare, då de säkert är mera aktiva innan maten än efter. De vilar säkert då. Och, det finns väl ingen anledning till någon större fysisk aktivitet, när man redan har blivit utfodrad.

En björn ställde sig upp på bakbenen. Vi fumlade med våra kameror men fick inte till någon bra bild på den. Den ställde sig på alla fyra igen. Jag tog ner min kamera. Men, det var som om just denna manöver var signalen till den, att ställa sig på bakbenen igen. William, som hade den gamla kameran, den som lever ett litet eget liv försökte, och fick en blid på den. Lite suddig, men ändå en bild på en björn som står på bakbenen. Det är en ganska mäktig syn. Björnar är inte små djur, det ser man då. Och, om jag är rätt underrättad så är det väl en av anledningarna till att den ställer sig upp, att se stor och farlig ut, om den känner sig trängd.
Men denna gång ställde den sig nog mest upp för att kunna se lite bättre, vilket stöder teorin om att den var på väg att få mat. Det skulle vara en logisk slutsats.

Det brukar vara rätt så stor aktivitet på de hundar som springer omkring i Safariparken, Kolmårdens Djurpark. De ser ut som en blandning av hyenor och gatuhundar på Mallorca. Pigga varelser. De är väl, vad jag vet de enda djur inne i safariparken som är inhägnade, och som inte går lösa runt bilen. Jag antar att det beror på att de är väldigt nyfikna. En fara för bilen, eller en fara för sig själva. Välj själv!

Men den troliga orsaken till att de är inhägnade är nog att de annars käkar upp sina grannar, lamorna. Varför de hamnat bland lamor och alpstenbockar är lite konstigt. Det handlar ju trots allt om Afrikansk Vildhund. Denna hund har tydligen hyenor som en av sina största fiender. Och om gatuhundarna på Mallorca skulle hamna i samma miljö, vilt som hyenor så skulle nog även de se sig minska i antal, i takt med att hyenornas hunger mättades. Så, även om dessa Afrikanska vildhundar påminner till utseendet om hyenorna, så kanske de trots allt har mera gemensamt med en gatuthund på Mallorca. Det är precis som i människornas värld. Olika till det yttre, med stöpta i samma form invärtes. Och det är väl det som det handlar om, vilken form man har stöpts i. Det är det vi kallar kulturell bakgrund. Sedan får man mixa det lite med en smula egen vilja, och lite innovation.

Denna dag, denna NT-dag i Djurparken så var även de afrikanska vildhundarna samlade, under skydd. De gillade inte heller det ösregn, det skyfall som kom tidigare under dagen. De djur som normalt finns lite överallt i sitt hägn, de kurade nu ihop sig inne i ett vindskyddsaktigt bygge.

Alla djur i Safariparken i Kolmårdens Djurpark gillar inte att det ösregnar, och haglar, i början på oktober. När vi var där den där dagen, då det var NT-dagen så kom det ju ett oväder, med regn så att man knappt såg något när man körde bil. Märkligt nog så slutade det att regna när vi körde genom grinden, in i Safariparken.
Älgar och hjortar i det skandinaviska hägnet kanske inte gillade vädret, men de tycktes inte fara illa av det, eller bry sig särskilt mycket. En älg försökte fly från att bli fotograferad. Ja, den såg verkligen ut som om den blev irriterad, och vände sig om för att dra iväg. Nu kommer ju inte älgarna så himla långt i deras hägn, men i alla fall.
Nu tror jag ju inte att en älg vet när den ska bli fotograferad, men det finns andra djur som kanske känner av något obehag av att det hela tiden ska blixtras till höger och vänster. Silkeaporna i Kolmårdens Tropicarium verkar liksom vända sig om, så fort att man tar upp en kamera. Det är som om de känner igen de blanka apparaterna och då vet att, snart kommer det en blixt. Den vill jag inte ha i ögonen. Och, det låter rimligare än att en älg ska bli ilsken över att den inte kammat manen denna dag.

Det var lite värre med de afrikanska djuren i nästa avdelning. De gillade inte hagel i oktober, det märktes. De flesta var fortfarande kvar under tak när vi kom in dit. Det hade ju slutat regna och en del var på väg ut. Det såg lite lustigt ut när en giraff försökte ta skydd under ett tak som var en och halvannan meter lägre än giraffen själv. Den fick liksom stå böjd, med hals och huvud över de andra djuren, men ändå under tak. Jag antar att girafferna har lärt sig en del om vårt klimat, men att de ska acklimatisera sig totalt är nog kanske att begära lite för mycket av dem.
Gnuerna däremot ser ju lite vinteraktiga ut. Men, de kanske är skyddade mot kylan punktvis, likt en nyklippt pudel som fungerar som en blandning mellan handväska och scarf för en överklassdam. Det är ju, om man tänker efter ganska nakna djur, med lite fåniga tofsar här och där. De trivs nog trots allt bäst i Afrika.

Jag minns annars en gång då jag och en kompis åkte genom safariparken med  min gamla VOLVO 145 som jag hade för ett preskriberat antal år sedan. Den bilen fick utså mycket. Brorsan sa att, ”man kan släppa en tioöring genom hålen i skärmen, så den kommer ut där nere”. Jaha, sa jag då och tog fram en femkrona, som också ramlade rakt genom den av rost håliga skärmen.
Men, när vi åkte i safariparken med den så kokade den hela tiden. Vi fick stanna mellan varje hägn och fylla p med vatten i kylaren. Det var en tur genom denna park, som tog längre tid än brukligt. Vi tyckte också att det var himla roligt att stanna vid någon plats där det inte fanns några djur. Där letade vi upp en mås, kråka eller en skata som vi satt och pekade på medan finska och tyska turister blev vansinniga på oss då de inte kom förbi. På den tiden så samlades alla djuren på ett ställe. Det var det ställe där det var närmast till maten. Efter ett antal r kom man på att om man spred ut matplatserna inne i varje hägn så blev det också en naturlig spridning, inte bara på spillningen utan även på djurens fysiska plats i parken.

William hade min gamla kamera med sig. Den är lite knäpp, när det blir lite mörkt. Det fungerar inte att fotografera med blixt. Men, om det är ljust ute, eller inne med för den delen så fungerar den utmärkt. Men, efter att Gud har haft urologisk punktering och i sitt uppsprättade läge totalt tömt sig på nederbörd så blir det, av molnen tämligen mörkt.
En giraff som korsade vår väg kom alldeles för nära. Det var svårt att få till annat än ett streck av halsen, en rumpa eller ett flyktigt huvud. Ett objektiv med vidvinkel, lodrätt men inte vågrätt hade varit bra att ha i detta läge. Men dessa finns väl lika lite som en kaviartub med två korkar, en i varje ände som kaviaren kan tryckas mot, då alla ändå trycker på dess mitt.

Vi hade packat en del, inför vår Ålandsresa. Vi visste i detta läge inte om William skulle fortsätta att vara sjuk eller ej. Men på tisdagsmorgonen så kände han sig bättre. Vi beslöt oss därför att åka som planerat.
Jag hade sagt till Michelles lärarinna att ”Michelle kommer inte i morgon, om William är frisk. Men om William är sjuk, så kommer Michelle till skolan.”
Det var rätt så förvillande, och bakvänt att tala om att den ena kommer om den andra är frisk, och tvärt om. Men budskapet gick nog fram, trots den lite förvirrande frasen.

Vi tog bilen in till Norrköping. Vi tänkte att vi kunde parkera den på långtidsparkeringen som vi brukade göra när vi åkte till Skåne titt som tätt.
Vi var rätt så tidigt ute, och hade gott om tid. Innan vi parkerade så åkte vi en sväng, in i Norrköpings Centrum. Vi skulle gå till Forex och växla till oss lite Euro. Jag mindes nämligen när jag for till Helsingfors att det var betydligt dyrare och sådeles mycket sämre kurs, om man handlade på båten med svenska kronor. Smart tänkt, att växla till Euro.
Problemet var att Ålandsbåtarna numera är svenskflaggade, och att man alltså har svenska kronor som huvudvaluta. Det var alltså betydligt sämre kurs om man handlade i Euro. Det kunde man ju ge sig fan på, att det var så nu, när man förberett sig med Euro och allt.

Innan vi for ner till parkeringen, vid järnvägs- och busstationen så gick vi in en sväng på Myrorna. Myrorna är ju Frälsningsarméns second handbutik, för den som inte vet det. Varför det heter Myrorna, och inte Skalbaggarna eller rent av Riddarskinnbaggarna vet jag inte, men det har säkert, inte bara en enkel förklaring, det finns säkert någon bildlig liknelse i det hela också. Men om den skulle komma från Bibeln så är det nog ett parti i den boken som jag har missat. Och på tal om böcker, och Myrorna så var det just den anledningen som gjorde att vi gick dit. Småfotingarna skulle titta efter någon bok att läsa, antingen på bussen eller på båten eller rent av ha som kvällslektyr i sina sängar, när de kom hem. Och i Michelles fall så kunde det tänkas att vi köpte en bok som hon kunde ha att binda om, på bokbinderikursen som vi går på varje onsdag. Ja, nästan varje onsdag. Just denna vecka var vi ju inte där. Vi åkte ju på tisdagen till Åland och beräknades inte hem till Norrköping förrän en och halvannan timme in i kursens utsatta tid. Vidare så kan det kanske, som den 2/12 2009 vara konsert i Krokeks Kyrka med fritakören som ett inslag, i samarbete med Kulturskolan, där då Michelle är en del av kören. I ett sådant läge så blir det inte några böcker bundna. Inte av oss i alla fall. Då får man vänta till nästa onsdag.

William köpte en bok om ”att sätta kärnor” medan Michelle köpte ”Handbok för katter”. Det får anses som bra val. Michelles bok var lite för fin för att bindas om. Men Williams bok saknade hårdpärm och skulle kunna tänkas bindas om, men han är ju å andra sidan inte med på den kursen. Hur som helst så kommer båda böckerna väl till pass, både som reselitteratur som böcker att ha hemma.

Vi passade även på att köpa några läsk att ha med oss på resan. Tidigare så hade vi packat ner mackor samt en massa pannkaka som vi gjorde kvällen innan. I pannkakssmeten hällde vi lite Vaniljsås-pulver. Det fungerade riktigt bra. Det var ett bra alternativ till att ha vaniljsocker i, som man även kan tänkas att ha.

Andra dagen i den första helgen av två där jag spenderade tid med en av Småfotingarna medan den andra var hos sin mormor och morfar gick av stapeln på ett sätt som man kan tro var planerat och gjort enligt ett schema.
Nu beror det ju på hur man räknar, om det var den andra eller den tredje dagen tillsammans med William. Michelle åkte ju till mormor redan på fredagen, och nu hade det blivit söndag. Hur som helst så skulle Michelle komma hem, framåt kvällningen, denna söndag.
Vi skulle möta upp på samma ställe där jag lämnade Michelle, på fredagen, vid Kårtorp, utanför Valdemarsvik. Men innan dess tänkte vi fira Kanelbullens dag med våra bullar som vi hade bakat under lördagen. Samtidigt så var det sista dagen som Kolmårdens Djurpark hade öppet, för säsongen, om man bortser från höst- och julloven. Denna sista dag var även någon form av NT-dag. NT står för Norrköpings Tidningar. Denna tidning har ett kort som den ger till sina prenumeranter. NT-kortet. Denna dag så säljer djurparken säsongskort, inför nästa säsong, till halva priset. Vi köpte våra kort på det viset, förra året. Och i år tänkte vi göra likadant. Problemet är väl kanske att vi inte har något NT-kort. Ibland har vi det, vissa år. Ibland så erbjuder NT någon månads ”provabonnemang”. Om detta inträffar runt årsskiftet så kan man bli med på ett kort. Men i år så fick vi låna Urfotingens kort. Det gick bra det också. Så till nästa år är det bara, som detta år att tuta och köra med utflykter till djurpark, safaripark, Berg- och dalbana samt det andra som ingår i detta kort.

William ville åka ett varv i safariparken denna dag. Vi handlade därför våra kort i den kassan. Det var nog ett smart drag. Biljettkassorna vid parkeringen var tämligen välbesökta. Vi gjorde för övrigt likadant förra året, med den skillnaden att vi sedan åkte hem.
Det var tyvärr, får man väl säga ganska så dåligt väder denna dag. Om det hade varit bättre väder så hade kanske betydligt flera barn fått ett årskort till Kolmårdens Djurpark, denna dag. Ja, alltså, att ha med sig till nästa år. Det ösregnade när vi åkte den lite knappa halvmilen till infarten till safariparken. Man såg knappt var man körde. Vi hade inga som helst planer på att gå in i själva djurparken, inte ens med våra bullar. Vi bestämde oss därför för att köra genom safariparken för att sedan äta våra bulla i bilen, eller hemma eller rent av någon annanstans.

Men i samma ögonblick som vi körde genom grinden till safariparken, så slutade det att regna. Mycket märkligt. Det fanns det inget som antydde stunderna innan.

Det var tisdag. Småfotingarna hade fått ledigt från skolan i två dagar. Vi skulle åka till Åland. Det skulle bli en s.k. 24-timmarskryssning.

Egentligen så började det hela, rent fysiskt på söndagen, två dagar innan vi skulle åka till Åland. Det började med en huvudvärk i Williams huvud.

Vi hade fått tag på en billig resa. Vi tänkte åka till Åland istället för att ha barnkalas i samband med att William fyllde år. Han fyllde ju tio år, tisdagen innan, alltså en vecka tidigare än den dag vi skulle fara iväg.

Huvudvärken spred sig. Den avyttrade en hetta. Den började ömsa av sig, och ge feber. William var varm och ville gärna sova på söndagen. Han ville också använda sin nya dator, som han fått av en stor del av sin släkt, lördagen innan han fyllde år.
Att sitta vid datorn, med feber och huvudvärk är inte alltid så lätt. Men, med lite vilja, lite vila samt en i övrigt sund tioårig kropp så går det skapligt.

Måndagen kom farande, som en måndag alltid gör, efter att söndagen haft sin normala gång. William hade nu mera feber, och hostade rätt så mycket. Michelle däremot var frisk och kunde åka till skolan redan till frukost, som hon brukar göra. Men William fick vara hemma. Och i det läget så var det tämligen osäkert om vi skulle kunna åka till Åland dagen därpå. Michelle undrade om vi inte kunde göra det ändå, utan William men jag förklarade för henne att, antingen åker vi alla tre, eller inte alls.

Jag tog en sväng på morgonen, till Williams skola. Jag tänkte gå in och sjukanmäla honom. Jag stötte då på skolsköterskan. Vi talade en del om Svininfluensan och kom fram till att vi inte kunde vaccinera oss för att få ett ev. skydd dagen därpå. Det tog visst en del tid för vaccinet att verka.

Måndagen flöt sedan på, med William i soffan, och med febern som gick upp och ner. Vi hade hopp om att åka till Åland, för att i nästa stund se det som uteslutet.
Urfotingen kom på kvällen. Hon var på plats som hon brukar på måndagskvällarna. Det var ju bridge. Under bridgen kände jag lite i mitt huvud också. Det försvann efter ett tag och jag tänkte inte mera på det.
Huvudvärken var inget som störde nämnvärt när jag spelade bridge denna kväll. Trots några misstag så kom vi tvåa, endast en poäng från segrarna.
Småfotingarna hade en del för sig under måndagskvällen. Ja, kanske inte William. Han var ju sjuk. Michelle plockade fram sina finkläder som hon skulle ha med sig på sin resa. Båda Småfotingarna gick upp till sina sängar tidigt. Men numera så har de varsitt Nintendo DS så man vet inte om de tänkt sova eller om de ligger med sina spel och gömmer dem under huvudkudden, ifall att någon skulle komma upp till dem. Med dessa spel kan man tydligen spela trådlöst, med varandra.

William fick för övrigt sitt Nintendo DS på sin födelsedag. Michelle fick sitt på sin, i juli. William var tämligen inställd på att få ett sådant, även han, ända sedan Michelle fick sitt, fyra månader tidigare.

Småfotingarna gjorde ju varsin kakform när vi var på Kulturnatten, bara någon vecka innan William och jag var själva hemma, och bakade bullar. Ja, även jag fick ju göra en form. Och när vi bakade våra bullar så blev det liksom lite deg över. Om det var medvetet eller omedvetet, det spelar kanske inte så stor roll.  Vi gjorde i alla fall några piroger av den degen. Det visade sig vara en ganska bra deg att använda till just piroger. William ville testa sin nya, egenhändigt gjorda form. Han bakade därför in lite köttfärs i degen som han sedan gjorde ett lock till. Det blev som en pirog, eller kanske snarare en paj. Han kallade det för paj i alla fall. Hur den smakad, det vet jag ju inte, men den så himla god ut.
Han smorde den omsorgsfullt med margarin innan han bakade, och gräddade den. Det visade sig att hans form fungerade alldeles utmärkt.

Bullarna blev stora också. Vi gjorde tio bullar på en deg som skulle räcka till 30 stora, eller 40 små bullar. Våra bullar var sådeles väldigt stora. Fem bullar på en plåt. Vid något tillfälle så var det visst sex bullar också.

William var denna dag väldigt aktiv, och företagsam med det han sysslade med. Han var långt ifrån TV-spelen värld. Bullar är ju också ett intresse. Han gjorde deg, lät de jäsa, bakade ut, gräddade samt åt förstås.
Jag är annars tacksam varje gång jag bakar, om degen faktiskt jäser. Det är inte alltid som den gör det, har jag fått erfara. Men dessa degar jäste bra. Det kanske berodde på att det inte var jag som var första degare denna dag.

En sak lärde vi oss i alla fall. För man ska väl alltid lära sig något? Vi lärde oss att man kanske inte ska ha smält choklad som fyllning i bullarna, om man vill kunna baka ut det hela på ett smidigt sätt. Det blir lätt lite kladdigt. Men det gick till slut, som flickan sa.
Nästa gång kanske vi kan ta chokladen och hälla den över bullarna, som någon form av glasyr.

Pirogerna visade sig vara bra att ha. Vi gjorde nämligen inte så mycket ”vanlig” mat denna dag. Den mesta tiden gick åt till att baka bullarna. Samtidigt så finns det ju lite annat att göra i ett hushåll. Det finns även en smula samkväm att genomgå då det är lördag. Man sysselsätter sig helt enkelt med vad som finns att göra för dagen. Det kanske låter, antingen enkelt eller så låter det svamligt och obegripligt. Men om man sätter sig i den här situationen att man har en, av två Småfotingar hemma en lördag samtidigt som man bestämmer sig för att baka bullar, dagen innan kanelbullens dag så kanske man får en liten inblick i vad jag menar.

Ju längre man kan hålla på innan TV:n kommer igång en fredags- eller lördagskväll, ju bättre har man lyckats med sina aktiviteter. Jag menar, vad finns det att se en helg?
Svaret på den frågan är nog det samma som när det gäller aktiviteter. Man måste inte se Idol, bara för att det råkar var på TV4 just för tillfället. Det kan finnas annat. Man kan kanske se på DVD om man nu absolut måste se på TV. Man kanske rent av kan gå med på att spela TV-spel, om man kan få Småfotingen för dagen, att låta någon annan få välja spel. Men det är inte så ofta det fungerar.

När William och jag gjorde bullar en där separationshelgen som fick sitt namn tack vare att Småfotingarna spenderade helgen på olika ställen så fanns det en och annan idé på hur det skulle gå till och vilken typ av fyllning det skulle vara i bullarna. Vi gjorde två degar. Jag frågade om vi skulle göra många små bullar eller några färre, små bullar. William svarade att han
ville ha stora bullar, förstås. Dum fråga kanske.

William skötte det mesta själv. Själva matematiken över hur många bullar det blir vid en viss typ av delning och själva platsfördelningen stod jag för. Inte för att William inte skulle ha klarat det, men något var man ju tvungen att sysselsätta sig med. Man kunde ju inte bara hyvla margarin.

På tal om margarin så såg jag på något TV-program, Nyhetsmorgon tror jag att det var att man inte skulle smälta margarinet till degen. Likaså är det ju bra om det margarinet som ska bredas på degen, och sådeles hamna inne i bullarna bör vara något så när mjuk, och bredbar. Då är det praktiskt att hyvla den först. Tänk vad man kan om att baka bullar. Det trodde du inte va?

Det var nog föresten så att det var Kanelbullens dag samma helg. Det var nog därför som det var bullbak på Nyhetsmorgon på TV. Denna dag tycks, känns det som komma tillbaka flera gånger per år. Men så kanske inte är fallet. Rosa Bandet inföll ungefär samtidigt men nog verkade det som om Kanelbullens dag fick mera uppmärksamhet i media. Jag tror nog faktiskt att om om man hade frågat tio personer på gatan om vad det var för särskilt med denna helg så hade nog nio av tio kommit på kanelbullens dag, före Rosa Bandet. Lägg sedan till att det var insamling för Världens Barn på radion. Det är väl också en årligt förekommande insamling som Radiohjälpen genomför. Och där har vi ett problem för den typen av insamlingar. Det är så många insamlingar och TV-galor att de liksom flyter samman och tappar i effektiv kraft. Man blir liksom mätt på det. (intressant nog så fick jag en rött streck under ordet ”TV-galor”. Förslaget på rätt stavning blev ”TV-Galore”)

Jag funderade på i vilket stadium i ett nytt hem som man skaffar bakhanddukar. Du vet, de där handdukarna som man täcker över degen med, när den ska jäsa. En person, eller två som startar ett nytt hem införskaffar ju olika saker. Att ha lite bestick, en dammsugare, några tallrikar och en tandborste kan vara ganska självklart. Men när kommer man på att man behöver speciella handdukar till bulldegen? Förmodligen så bakar man innan man köpt bakhanddukar, och använder då någon annan handduk. Förmodligen diskhandduken. (nytvättade förstås) Man kanske inhandlar bakhanddukar i samma veva som man kommer på att man ska hyvla sitt margarin, eller när man upptäcker att det kanske inte alltid är helt kladdfritt att ha smält choklad som fyllning i bullarna. I alla fall inte när den hoprullade degen ska delas.

(fortsättning lär följa)

Fjäderlös Tvåfoting

I alla fall, William kollade upp recept på degar, på Internet.
Vi skulle baka bullar. "Ska vi göra många små bullar eller ska vi göra
förre, stora bullar?"
"Vi ska göra stora" blev det, inte helt oväntade svaret från
William.
Det dög tydligen inte med de två olika recept på bulldeg som fanns på
mjölpåsarna. Vi hade nämligen två olika sorters mjölfabrikat. Men man får
väl anta att det var samma typ av innehåll.

Nej, William sökte recept på Internet. Och det hittade
han 12 miljarder recept. Alla olika! Här hade man behövt ett eget
dataprogram att mata in allt i, som sedan fick räkna ut ett snittrecept.
Finns det? I annat fall så kan det finnas en jättemarknad för oss som vill
kan lite mera konkreta, enhetliga förslag på recept.

Att det fanns så mycket recept var inget som William
misströstade över. Han klädde sig i sitt blå förkläde och sin kockmössa.
Sedan tog han bara ett av recepten, och satte igång med baket.
Anna-Karin hade lärt honom hur man gör med jästen. Det kom han ihåg.
När Anna-Karin var på besök i våras så visade hon hur man smälter
jästen genom att blanda den med sockret. Vi bakade nämligen bullar då
också. Fast denna gång så hade vi ingen experthjälp. Detta hindrar ju
visserligen inte att, om det behövs så kan man skicka ut en fråga via
SMS. Människor är så hjälpsamma.

Smält jäst påminner lite om äppelmos, i alla fall på bild, om
det ligger i en röd bunke. Ja, i alla fall vår jäst, i vår röda bunke,
fotat med just vår kamera. Men, prova själv så får du se om resultatet
blir det samma, även för dig.
Annars så har jag inte förstått skillnaden på jäst för söta och osötade
degar. Jag förstår att man ska ha den ena till degar med socker i, och
tvärt om. Men vad är det med jästen. Vad är det som gör att den ena jästen
inte fungerar med den andra? Vad händer om man tar den "blå" jästen
till en söt deg? Hur påverkas brödet av att man inte har socker i en deg
där man har "röd" jäst?
Tills vidare, innan vi börjar experimentera med jäst och dess
sockeregenskaper så får det bli som det står på förpackningen. "Jäst
för söta degar".

(fortsättning följer)

Fjäderlös Tvåfoting

Dag
nummer två av helgen med William var alltså lördagen. Den började som sig
bör med ett visst öppethållande i marmorverkstaden. Det är bra att ha lite öppet
på helgerna för de som inte har möjlighet att komma mitt i veckorna, under
ordinarie arbetstid. Så om jag är hemma så försöker jag att ha öppet några
timmar på lördagen, året runt. Ett tag, när det blev mycket resor till Skåne
så var det lite mindre helgöppet. Men det var skönt också, på sitt sätt.

Småfotingarna brukar vara med ner till verkstaden.
Ibland åker de bil med mig. Ibland så tar de sina cyklar. Ibland så leker de med
grannen i hantverksbyns döttrar. Ibland så leker de med omgivningens barn.
Ibland så ser de på TV. Ibland så sitter de med en dator. Det finns sådeles en
del att välja på, om de vill. Det finns ju även en lekplats inne på campingen.
Den campingen brukar de föresten gå till på sommaren, och leta pantflaskor, och
burkar. Det blir en del godis av det nämligen. Att spara dessa pengar är inte
det lättaste tydligen. Men det är nog nyttigt också, att ifall de är ett gäng
ungar, kunna dela ”bytet” lika. Om fem ungar letar pant, så är alla med
och letar pant. Det är inte den som hittar just den ena flaskan som ska ha just
de pangarna medan den som hittar den andra ska ha dem. I så fall så måste man
göra upp det i förväg. Alla leker alltså tillsammans. En nyttig lärdom där de
letar medan yoghurtresterna rinner längs armarna och getingarna slåss med barnen
om vem som ska få den sista droppen av läsken, innan den hälls ut, innan burken
pantas.

William har intresserat sig mer och mer för datorer.
Det är väl i första hand spelen som lockar mest, och kommer nog så att göra en
bra tid framöver. Men det märks att det går att anamma andra intressen om datorn
får vara redskapet. Det blir liksom lite intressantare då. Kanske är det
förhoppningen om att det ska leda till att får spela, kanske är det ett genuint
intresse. Men denna dag när vi kom hem, så skulle vi göra en deg. Vi skulle baka
bullar. Och även om det finns recept på bullar, på mjölpåsen, så var det den
lilla datorn, med Linux i som skulle användas. Och där, som med så många
andra recept så fanns det ju tusentals olika varianter av recept på bulldeg.
Tänk att det inte går att få fram ett recept som av EU registrerats som
norm för vanliga vetebullar. William fastnade i alla fall för ett recept,
som han satte igång att göra en deg efter. Ja, egentligen så var det ju två
degar, men vi tar väl en deg i taget.

(Fortsättning följer…)

Fjäderlös Tvåfoting

Separationshelger (del två)

När
William och jag gjorde vår första ugnspannkaka med saffran i så
löpte vi linan ut. Ja, i alla fall jag. William var väl inte så
intresserad av att ha ris i pannkakan. Men det blev lite ris kokt, som
också åkte ner i formen. Det är bra att ha ris i, om man vill bli mätt.
Det har jag nu lärt mig. Man äter inte lika mycket av ugnspannkakan om det
är ris i. det blir väldigt mäktande, och gott.

Vi hade alltså i köttbullar, grillkorv som vi hade saltat lite, ris och
smeten. Smeten var alldeles gul av saffran. Kanske, om man vill göra det
flera gånger, så kan man tänka sig lite mindre saffran. Allt detta
blaskades ner i formar av olika slag. William skötte tempereringen
av ungen, tidtagningen samt lita annat som behövdes styras med. Jag hällde
på smeten.

Det är tydligen så att detta med ris och saffran i är en from av gotländsk
ugnspannkaka, har jag fått veta. Tänk att vi kom på detta, på eget vis?
Men, det kanske fanns där i bakhuvudet, efter att man hade hört det på
någon matlagning på TV eller något i den stilen.

Det blev lite annorlunda i och med att bara William var hemma.
William kunde göra lite som han ville. Vi kunde samtala på ett
annat sätt, utan att behöva se oss om efter en tredje åsikt. Det behövs
lite sådan tid ibland också.

Nu gick det ju ingen nöd på Michelle. Hon var hos sin mormor och
morfar och styrde med de de hade att göra, tillsammans.

William dukade när det var dags att äta. Det blev jättegott. Men
tyvärr så är det väl inte den bästa maten att äta, ofta, om man vill hålla
sin matchvikt på 70 kilo eller vad det nu är man väger. Det gäller nog att
se till att motionera lite också, så som man ibland gör när man är ute och
letar skatt, s.k. geocaching.

Efter maten så blev det lite TV-tittande. Vi har ju både DVD
och TV att välja på. Det har många andra också. Men på fredagarna
så brukar William gärna vilja se på Smalville klockan 21:00.
Det gjorde han även denna fredag. Det är lite lagom avkoppling inför den
kommande helgen, med i tur och ordning, lördag, och söndag. (tänka sig)

Under en period, som jag tror började i början på oktober 2009, men kan
ha börjat tidigare så har de sänt en barnfilm på Kanal 5. Dessa har
Småfotingarna velat att se. De har fungerat som en utmärkt
väckarklocka och ett redskap i att få barnen att komma i säng lite
skapligt, även om det är fredagskväll. Så var det också denna fredag.
Alltså, att det var film på Kanal 5, på lördagsmorgonen. Men det
gäller att se till att Småfotingarna går upp, utan att för den
skulle ta med mig i fallet. ”Upp nu pappa, Batman börjar nu!”
Precis som om jag ville se det! Men det kan faktiskt vara bra att få komma
upp lite tidigare, även på helgen, speciellt när vintertiden slår sitt
grepp om ljusets sista suckar. Vintermörkret kväver dagarna. Det nöter ut
varje individs psyke. Det är inget som man längtar efter.

Ok, det sista kanske var lite väl pessimistiskt. Man kan ju faktiskt baka,
laga mat och göra annat pyssel, inne, även om det är mörkt ute. Men, som
någon sa i en log, på en skatt som jag gömt. ”Det är inte lätt att leta
reda på en svart snusdosa, mellan en massa stenar, när det är kolsvart ute”
Jag hade nämligen tejpat svart tejp om hela dosan, innan den gömdes. Den
låg sedan mellan stenarna, vid en tipp, vid ett marmorbrott. Det fanns
sådeles några håligheter där i mellan alla stenar.

Ibland så är det bra för Småfotingarna att få vara ifrån varandra. Ja, det är bra åt alla möjliga håll. Som när en av dem åker över en helg, till sin mormor. De får då lite tid från varandra. En av dem får egen tid med pappa, och den andra får egen tid med mormor. Pappa får lite mera tid och kan samtala bättre med den som är hemma, och mormor får liknande fördel i kommunikationen med den Småfoting som då är hos henne. Alla vinner på det.

Det fungerade på ett liknande sätt när vi åkte mycket tåg. Om jag åkte med en av dem så blev det ett helt annat samtal. Och det blev framför allt, lugnare. Och satt vi vid ett bor, där alltså tå platser var bredvid varandra, medan den tredje platsen var på andra sidan av bordet, så lärde jag mig ganska snart att en av Småfotingarna fick sitta på denna, den tredje platsen, på andra sidan av bordet. De fick inte sitta bredvid varandra. Då blev det som bäst.
De kivades lite om vem som skulle få sitta bredvid pappa, men det lärde jag mig snar att avgöra, innan vi åkte, så fick den andra sitta bredvid mig, på hemvägen. Man lär sig, även som förälder.

 

Två av helgerna i början av oktober var sådana helger att den ena Småfotingen var hemma, medan den andra var hos mormor. Det började med att Michelle åkte ner till Småland, där mormor bor, medan William sådeles var den som fick stanna hemma.
William var på fritidsgården medan jag körde ner Michelle till Kårtorp, där vi brukar hämta, och lämna ”paketen” med barn i.

 

När vi sedan kom hem, William och jag så satte vi igång med att göra lite ugnspannkaka. William hade ju lite saffran som vi hade köpt i Ljusfallshammar när vi var på Ko-bingo där. Den tänkte vi försöka att använda. Vi visst inte riktig vad vi gav oss in på, men det fans lite SMS-frågor ute, samt en del sökningar på Internet. Att göra ugnspannkaka var en tämligen n bekantskap för oss. Vi hade endast gjort det en gång tidigare, strax innan vi nu skulle göra denna. Vi hade ätit en del ugnspannkaka tidigare, förstås. Men det var alltid någon annan som hade gjort den. Men vi visste nu att det är ganska lätt. Frågan var bara hur pass mycket vi kunde krångla till det, utan at det blev för osmakligt, om uttrycket tillåts i sammanhanget.

 

Nu skulle vi också ha lite fläsk i. Men det hade vi inget hemma av, så det fick bli grillkorv. Det blir nästan som fläsk, om man saltar den lite. Det är likadant med falukorv. Salta den lite så blir det lite ”fläskigare”. Jag vet, det låter kanske lite konstigt, med prova, så får du se.
Vi kackade även upp några köttbullar som vi stekte ihop med dem skurna grillkorven. Detta skulle sedan slängas ner i ugnspannkakan. Grillkorv är ju, tekniskt sett fläskkött också, men räknas kanske inte som läsk. Ja, det var ingen felskrivning. Läsk är ju, som jag påpekade för William – rimmat fläsk. Alltså, om du nu inte förstod, läsk rimmar på fläsk!

 

(fortsättning följer)

Fjäderlös Tvåfoting

Själv så väntade jag ett tag med att komma till skolan Jag kunde inte komma direkt klockan 13:00. Det var nog inte många som var där hela tiden, av de föräldrar som var på plats. Jag riktade in mig på klockan 15:00, eller om det var 15:30. Jag minns inte så noga, och det kanske inte är av största vikt, vilken tid det rörde sig om. Men då var det det. För jag kom lagom till ”lunchrasten”. Alltså, den rast som motsvarande lunchrasten, men som i detta fall mera handlade om en korvpaus. Eleverna blev nämligen bjudna på korv denna dag. Vi andra fick köpa korven. Och det gjorde vi.

Jag fick, tillsammans med en del andra föräldrar till slut vara med om en lektion. Det var en engelskalektion. Eleverna skulle gå en runda, med olika stationer där de skulle rita en figur med hjälp av lite olika engelska ord. Det kunde vara att det hade ”a big head”, eller ”green legs” eller liknande. Till sist skulle det bli en konstig figur, som skulle döpas till något. Eleverna gick två och två, och det fnittrades en del under framställningen av figuren, samt ännu mera när de skulle redovisa vad den hette, oh vad den var bra på, framme vid vita tavlan. Ja, för tavlorna är inte svarta längre i skolan, de är vita. S.k. Whiteboard! Och, märkligt nog så verkar det inte vara någon som ansett att det är diskriminering. Men det kommer väl det också, bara de fått ner den svenska flaggan från skolorna, och ersatt dem med komposterbara sopsäckar, som kan ätas av både däggdjur, fåglar och insekter. De kackerlacksvänliga flaggstångarna kommer att bli en stor produkt till den svenska, offentliga sektorn.

Efter engelskan så blev det en lång rast igen. Jag fattade ingenting. Jag frågade om det alltid var så här mycket raster i skolan. Men jag tror inte at jag blev klokare för det. Det verkade inte som om någon förstod vad jag menade.
Nåja, jag for då iväg till Michelles skola, och hämtade henne lite snabbt. Det gjorde att hin också kunde vara med, för nu blev det tipspromenad. Det var ett lite trevligt upplägg. Det var dubbelt så många lappar upphängda. Det var först en lapp med enbart fakta. Lite längre fram så fanns det en lapp med frågorna. Det var ganska smart tycker jag. Barnen sprang, och de flesta vuxna gick. Barnen läste, lärde sig och svarade. De vuxna gick. Barnen sprang tillbaka och kollade på faktabladen. De vuxna gick. Barnen sprang en sväng runt om i naturen. De vuxna gick. Barnen blev inte andfådda. De vuxna gick.

Michelle tycktes trivas bra bland de något äldre barnen. Hon är inte blyg heller Och, efter att det hade varit en samling, där barnen visade upp sina öar så var dagen slut. De öar som det handlade om var en ritad ä, med lite dikter och lister på saker att ha med sig, samt ett brev till en flaskpost.

Efteråt så var det dags att åka hem. Men, var var Michelle. Hon hade inte varit med på den avslutande lektionen. Hon var ute, på en förlängd rast. Ja, hon gick ju inte i skolan där, så hon kunde ju göra som hon ville.
När jag gick runt och letade efter henne så mötte jag en kollega från Hantverksbyn, Kolmården. Hon letade också, efter sina flickor. Då började bilden att klarna. De hade gått i gemensam aktion, om att hitta en bra lekplats.
Jag hittade dem till sist. De klängde, likt apor i en djungel i ett litet skogsparti bakom skolan. En lite ö av träd, på en äng. Så, även Michelle fick ta del av en ö, men kanske inte riktigt på samma sätt som oss andra.

Fjäderlös Tvåfoting