Var är Åland? (del ett)

Det var tisdag. Småfotingarna hade fått ledigt från skolan i två dagar. Vi skulle åka till Åland. Det skulle bli en s.k. 24-timmarskryssning.

Egentligen så började det hela, rent fysiskt på söndagen, två dagar innan vi skulle åka till Åland. Det började med en huvudvärk i Williams huvud.

Vi hade fått tag på en billig resa. Vi tänkte åka till Åland istället för att ha barnkalas i samband med att William fyllde år. Han fyllde ju tio år, tisdagen innan, alltså en vecka tidigare än den dag vi skulle fara iväg.

Huvudvärken spred sig. Den avyttrade en hetta. Den började ömsa av sig, och ge feber. William var varm och ville gärna sova på söndagen. Han ville också använda sin nya dator, som han fått av en stor del av sin släkt, lördagen innan han fyllde år.
Att sitta vid datorn, med feber och huvudvärk är inte alltid så lätt. Men, med lite vilja, lite vila samt en i övrigt sund tioårig kropp så går det skapligt.

Måndagen kom farande, som en måndag alltid gör, efter att söndagen haft sin normala gång. William hade nu mera feber, och hostade rätt så mycket. Michelle däremot var frisk och kunde åka till skolan redan till frukost, som hon brukar göra. Men William fick vara hemma. Och i det läget så var det tämligen osäkert om vi skulle kunna åka till Åland dagen därpå. Michelle undrade om vi inte kunde göra det ändå, utan William men jag förklarade för henne att, antingen åker vi alla tre, eller inte alls.

Jag tog en sväng på morgonen, till Williams skola. Jag tänkte gå in och sjukanmäla honom. Jag stötte då på skolsköterskan. Vi talade en del om Svininfluensan och kom fram till att vi inte kunde vaccinera oss för att få ett ev. skydd dagen därpå. Det tog visst en del tid för vaccinet att verka.

Måndagen flöt sedan på, med William i soffan, och med febern som gick upp och ner. Vi hade hopp om att åka till Åland, för att i nästa stund se det som uteslutet.
Urfotingen kom på kvällen. Hon var på plats som hon brukar på måndagskvällarna. Det var ju bridge. Under bridgen kände jag lite i mitt huvud också. Det försvann efter ett tag och jag tänkte inte mera på det.
Huvudvärken var inget som störde nämnvärt när jag spelade bridge denna kväll. Trots några misstag så kom vi tvåa, endast en poäng från segrarna.
Småfotingarna hade en del för sig under måndagskvällen. Ja, kanske inte William. Han var ju sjuk. Michelle plockade fram sina finkläder som hon skulle ha med sig på sin resa. Båda Småfotingarna gick upp till sina sängar tidigt. Men numera så har de varsitt Nintendo DS så man vet inte om de tänkt sova eller om de ligger med sina spel och gömmer dem under huvudkudden, ifall att någon skulle komma upp till dem. Med dessa spel kan man tydligen spela trådlöst, med varandra.

William fick för övrigt sitt Nintendo DS på sin födelsedag. Michelle fick sitt på sin, i juli. William var tämligen inställd på att få ett sådant, även han, ända sedan Michelle fick sitt, fyra månader tidigare.

(Separationshelger, del sex)

Småfotingarna gjorde ju varsin kakform när vi var på Kulturnatten, bara någon vecka innan William och jag var själva hemma, och bakade bullar. Ja, även jag fick ju göra en form. Och när vi bakade våra bullar så blev det liksom lite deg över. Om det var medvetet eller omedvetet, det spelar kanske inte så stor roll.  Vi gjorde i alla fall några piroger av den degen. Det visade sig vara en ganska bra deg att använda till just piroger. William ville testa sin nya, egenhändigt gjorda form. Han bakade därför in lite köttfärs i degen som han sedan gjorde ett lock till. Det blev som en pirog, eller kanske snarare en paj. Han kallade det för paj i alla fall. Hur den smakad, det vet jag ju inte, men den så himla god ut.
Han smorde den omsorgsfullt med margarin innan han bakade, och gräddade den. Det visade sig att hans form fungerade alldeles utmärkt.

Bullarna blev stora också. Vi gjorde tio bullar på en deg som skulle räcka till 30 stora, eller 40 små bullar. Våra bullar var sådeles väldigt stora. Fem bullar på en plåt. Vid något tillfälle så var det visst sex bullar också.

William var denna dag väldigt aktiv, och företagsam med det han sysslade med. Han var långt ifrån TV-spelen värld. Bullar är ju också ett intresse. Han gjorde deg, lät de jäsa, bakade ut, gräddade samt åt förstås.
Jag är annars tacksam varje gång jag bakar, om degen faktiskt jäser. Det är inte alltid som den gör det, har jag fått erfara. Men dessa degar jäste bra. Det kanske berodde på att det inte var jag som var första degare denna dag.

En sak lärde vi oss i alla fall. För man ska väl alltid lära sig något? Vi lärde oss att man kanske inte ska ha smält choklad som fyllning i bullarna, om man vill kunna baka ut det hela på ett smidigt sätt. Det blir lätt lite kladdigt. Men det gick till slut, som flickan sa.
Nästa gång kanske vi kan ta chokladen och hälla den över bullarna, som någon form av glasyr.

Pirogerna visade sig vara bra att ha. Vi gjorde nämligen inte så mycket ”vanlig” mat denna dag. Den mesta tiden gick åt till att baka bullarna. Samtidigt så finns det ju lite annat att göra i ett hushåll. Det finns även en smula samkväm att genomgå då det är lördag. Man sysselsätter sig helt enkelt med vad som finns att göra för dagen. Det kanske låter, antingen enkelt eller så låter det svamligt och obegripligt. Men om man sätter sig i den här situationen att man har en, av två Småfotingar hemma en lördag samtidigt som man bestämmer sig för att baka bullar, dagen innan kanelbullens dag så kanske man får en liten inblick i vad jag menar.

Ju längre man kan hålla på innan TV:n kommer igång en fredags- eller lördagskväll, ju bättre har man lyckats med sina aktiviteter. Jag menar, vad finns det att se en helg?
Svaret på den frågan är nog det samma som när det gäller aktiviteter. Man måste inte se Idol, bara för att det råkar var på TV4 just för tillfället. Det kan finnas annat. Man kan kanske se på DVD om man nu absolut måste se på TV. Man kanske rent av kan gå med på att spela TV-spel, om man kan få Småfotingen för dagen, att låta någon annan få välja spel. Men det är inte så ofta det fungerar.

(Separationshelger, del fem)

När William och jag gjorde bullar en där separationshelgen som fick sitt namn tack vare att Småfotingarna spenderade helgen på olika ställen så fanns det en och annan idé på hur det skulle gå till och vilken typ av fyllning det skulle vara i bullarna. Vi gjorde två degar. Jag frågade om vi skulle göra många små bullar eller några färre, små bullar. William svarade att han
ville ha stora bullar, förstås. Dum fråga kanske.

William skötte det mesta själv. Själva matematiken över hur många bullar det blir vid en viss typ av delning och själva platsfördelningen stod jag för. Inte för att William inte skulle ha klarat det, men något var man ju tvungen att sysselsätta sig med. Man kunde ju inte bara hyvla margarin.

På tal om margarin så såg jag på något TV-program, Nyhetsmorgon tror jag att det var att man inte skulle smälta margarinet till degen. Likaså är det ju bra om det margarinet som ska bredas på degen, och sådeles hamna inne i bullarna bör vara något så när mjuk, och bredbar. Då är det praktiskt att hyvla den först. Tänk vad man kan om att baka bullar. Det trodde du inte va?

Det var nog föresten så att det var Kanelbullens dag samma helg. Det var nog därför som det var bullbak på Nyhetsmorgon på TV. Denna dag tycks, känns det som komma tillbaka flera gånger per år. Men så kanske inte är fallet. Rosa Bandet inföll ungefär samtidigt men nog verkade det som om Kanelbullens dag fick mera uppmärksamhet i media. Jag tror nog faktiskt att om om man hade frågat tio personer på gatan om vad det var för särskilt med denna helg så hade nog nio av tio kommit på kanelbullens dag, före Rosa Bandet. Lägg sedan till att det var insamling för Världens Barn på radion. Det är väl också en årligt förekommande insamling som Radiohjälpen genomför. Och där har vi ett problem för den typen av insamlingar. Det är så många insamlingar och TV-galor att de liksom flyter samman och tappar i effektiv kraft. Man blir liksom mätt på det. (intressant nog så fick jag en rött streck under ordet ”TV-galor”. Förslaget på rätt stavning blev ”TV-Galore”)

Jag funderade på i vilket stadium i ett nytt hem som man skaffar bakhanddukar. Du vet, de där handdukarna som man täcker över degen med, när den ska jäsa. En person, eller två som startar ett nytt hem införskaffar ju olika saker. Att ha lite bestick, en dammsugare, några tallrikar och en tandborste kan vara ganska självklart. Men när kommer man på att man behöver speciella handdukar till bulldegen? Förmodligen så bakar man innan man köpt bakhanddukar, och använder då någon annan handduk. Förmodligen diskhandduken. (nytvättade förstås) Man kanske inhandlar bakhanddukar i samma veva som man kommer på att man ska hyvla sitt margarin, eller när man upptäcker att det kanske inte alltid är helt kladdfritt att ha smält choklad som fyllning i bullarna. I alla fall inte när den hoprullade degen ska delas.

(fortsättning lär följa)

Fjäderlös Tvåfoting

Lördagen
var kommen, den första helgen av två, med endast en Småfoting hemma.
William och jag åkte ner till verkstaden i tämligen vanlig ordning på
förmiddagen. Vi behövde starta dagen lite mjukt. Vi hade införskaffat oss
lite jäst. Den skulle vi naturligtvis inte ha i verkstaden. Den skulle komma
väl till pass senare. Jäst för söta degar. Ja, det måste finnas bra fula
degar om den deg vi gjorde anses som söt.

I alla fall, William kollade upp recept på degar, på Internet.
Vi skulle baka bullar. "Ska vi göra många små bullar eller ska vi göra
förre, stora bullar?"
"Vi ska göra stora" blev det, inte helt oväntade svaret från
William.
Det dög tydligen inte med de två olika recept på bulldeg som fanns på
mjölpåsarna. Vi hade nämligen två olika sorters mjölfabrikat. Men man får
väl anta att det var samma typ av innehåll.

Nej, William sökte recept på Internet. Och det hittade
han 12 miljarder recept. Alla olika! Här hade man behövt ett eget
dataprogram att mata in allt i, som sedan fick räkna ut ett snittrecept.
Finns det? I annat fall så kan det finnas en jättemarknad för oss som vill
kan lite mera konkreta, enhetliga förslag på recept.

Att det fanns så mycket recept var inget som William
misströstade över. Han klädde sig i sitt blå förkläde och sin kockmössa.
Sedan tog han bara ett av recepten, och satte igång med baket.
Anna-Karin hade lärt honom hur man gör med jästen. Det kom han ihåg.
När Anna-Karin var på besök i våras så visade hon hur man smälter
jästen genom att blanda den med sockret. Vi bakade nämligen bullar då
också. Fast denna gång så hade vi ingen experthjälp. Detta hindrar ju
visserligen inte att, om det behövs så kan man skicka ut en fråga via
SMS. Människor är så hjälpsamma.

Smält jäst påminner lite om äppelmos, i alla fall på bild, om
det ligger i en röd bunke. Ja, i alla fall vår jäst, i vår röda bunke,
fotat med just vår kamera. Men, prova själv så får du se om resultatet
blir det samma, även för dig.
Annars så har jag inte förstått skillnaden på jäst för söta och osötade
degar. Jag förstår att man ska ha den ena till degar med socker i, och
tvärt om. Men vad är det med jästen. Vad är det som gör att den ena jästen
inte fungerar med den andra? Vad händer om man tar den "blå" jästen
till en söt deg? Hur påverkas brödet av att man inte har socker i en deg
där man har "röd" jäst?
Tills vidare, innan vi börjar experimentera med jäst och dess
sockeregenskaper så får det bli som det står på förpackningen. "Jäst
för söta degar".

(fortsättning följer)

Fjäderlös Tvåfoting

Den första av de två s.k. separationshelgerna började
alltså med att William och jag gjorde ugnspannkaka med saffran och ris i.
Ordet separationshelger kanske låter lite mera vulgärt än vad det är. Det för
tankarna kanske till siamesiska tvillingar, vilket i sig inte är något vulgärt.
Jag vill heller inte påstå att Småfotingarna är oskiljaktiga, även om de
leker en hel del tillsammans. De är också tämligen olika som personer, tycker
jag. Man kan ju försöka föreställa sig, på tal om siamesiska tvillingar hur det
skulle vara att var oskiljaktiga, och helt olika som personer. Men det kanske
löses via anpassning. Människan är ju faktisk, om än så gnällig ganska så
anpassningsbar. Att klaga, för man handlar är människans måtto. Man skyller på
allt, och låter andra personer, eller väsen få ta skulden för om något går fel.
Man t.o.m. rättfärdigar sina egna fel genom att hitta på fenomen så som
Gudar, Frälsare eller andra ikoner, allt från Michael Jackson till
Chi Guevara.

Dag
nummer två av helgen med William var alltså lördagen. Den började som sig
bör med ett visst öppethållande i marmorverkstaden. Det är bra att ha lite öppet
på helgerna för de som inte har möjlighet att komma mitt i veckorna, under
ordinarie arbetstid. Så om jag är hemma så försöker jag att ha öppet några
timmar på lördagen, året runt. Ett tag, när det blev mycket resor till Skåne
så var det lite mindre helgöppet. Men det var skönt också, på sitt sätt.

Småfotingarna brukar vara med ner till verkstaden.
Ibland åker de bil med mig. Ibland så tar de sina cyklar. Ibland så leker de med
grannen i hantverksbyns döttrar. Ibland så leker de med omgivningens barn.
Ibland så ser de på TV. Ibland så sitter de med en dator. Det finns sådeles en
del att välja på, om de vill. Det finns ju även en lekplats inne på campingen.
Den campingen brukar de föresten gå till på sommaren, och leta pantflaskor, och
burkar. Det blir en del godis av det nämligen. Att spara dessa pengar är inte
det lättaste tydligen. Men det är nog nyttigt också, att ifall de är ett gäng
ungar, kunna dela ”bytet” lika. Om fem ungar letar pant, så är alla med
och letar pant. Det är inte den som hittar just den ena flaskan som ska ha just
de pangarna medan den som hittar den andra ska ha dem. I så fall så måste man
göra upp det i förväg. Alla leker alltså tillsammans. En nyttig lärdom där de
letar medan yoghurtresterna rinner längs armarna och getingarna slåss med barnen
om vem som ska få den sista droppen av läsken, innan den hälls ut, innan burken
pantas.

William har intresserat sig mer och mer för datorer.
Det är väl i första hand spelen som lockar mest, och kommer nog så att göra en
bra tid framöver. Men det märks att det går att anamma andra intressen om datorn
får vara redskapet. Det blir liksom lite intressantare då. Kanske är det
förhoppningen om att det ska leda till att får spela, kanske är det ett genuint
intresse. Men denna dag när vi kom hem, så skulle vi göra en deg. Vi skulle baka
bullar. Och även om det finns recept på bullar, på mjölpåsen, så var det den
lilla datorn, med Linux i som skulle användas. Och där, som med så många
andra recept så fanns det ju tusentals olika varianter av recept på bulldeg.
Tänk att det inte går att få fram ett recept som av EU registrerats som
norm för vanliga vetebullar. William fastnade i alla fall för ett recept,
som han satte igång att göra en deg efter. Ja, egentligen så var det ju två
degar, men vi tar väl en deg i taget.

(Fortsättning följer…)

Fjäderlös Tvåfoting

Separationshelger (del två)

 

När
William och jag gjorde vår första ugnspannkaka med saffran i så
löpte vi linan ut. Ja, i alla fall jag. William var väl inte så
intresserad av att ha ris i pannkakan. Men det blev lite ris kokt, som
också åkte ner i formen. Det är bra att ha ris i, om man vill bli mätt.
Det har jag nu lärt mig. Man äter inte lika mycket av ugnspannkakan om det
är ris i. det blir väldigt mäktande, och gott.

Vi hade alltså i köttbullar, grillkorv som vi hade saltat lite, ris och
smeten. Smeten var alldeles gul av saffran. Kanske, om man vill göra det
flera gånger, så kan man tänka sig lite mindre saffran. Allt detta
blaskades ner i formar av olika slag. William skötte tempereringen
av ungen, tidtagningen samt lita annat som behövdes styras med. Jag hällde
på smeten.

Det är tydligen så att detta med ris och saffran i är en from av gotländsk
ugnspannkaka, har jag fått veta. Tänk att vi kom på detta, på eget vis?
Men, det kanske fanns där i bakhuvudet, efter att man hade hört det på
någon matlagning på TV eller något i den stilen.

Det blev lite annorlunda i och med att bara William var hemma.
William kunde göra lite som han ville. Vi kunde samtala på ett
annat sätt, utan att behöva se oss om efter en tredje åsikt. Det behövs
lite sådan tid ibland också.

Nu gick det ju ingen nöd på Michelle. Hon var hos sin mormor och
morfar och styrde med de de hade att göra, tillsammans.

William dukade när det var dags att äta. Det blev jättegott. Men
tyvärr så är det väl inte den bästa maten att äta, ofta, om man vill hålla
sin matchvikt på 70 kilo eller vad det nu är man väger. Det gäller nog att
se till att motionera lite också, så som man ibland gör när man är ute och
letar skatt, s.k. geocaching.

Efter maten så blev det lite TV-tittande. Vi har ju både DVD
och TV att välja på. Det har många andra också. Men på fredagarna
så brukar William gärna vilja se på Smalville klockan 21:00.
Det gjorde han även denna fredag. Det är lite lagom avkoppling inför den
kommande helgen, med i tur och ordning, lördag, och söndag. (tänka sig)

Under en period, som jag tror började i början på oktober 2009, men kan
ha börjat tidigare så har de sänt en barnfilm på Kanal 5. Dessa har
Småfotingarna velat att se. De har fungerat som en utmärkt
väckarklocka och ett redskap i att få barnen att komma i säng lite
skapligt, även om det är fredagskväll. Så var det också denna fredag.
Alltså, att det var film på Kanal 5, på lördagsmorgonen. Men det
gäller att se till att Småfotingarna går upp, utan att för den
skulle ta med mig i fallet. ”Upp nu pappa, Batman börjar nu!”
Precis som om jag ville se det! Men det kan faktiskt vara bra att få komma
upp lite tidigare, även på helgen, speciellt när vintertiden slår sitt
grepp om ljusets sista suckar. Vintermörkret kväver dagarna. Det nöter ut
varje individs psyke. Det är inget som man längtar efter.

Ok, det sista kanske var lite väl pessimistiskt. Man kan ju faktiskt baka,
laga mat och göra annat pyssel, inne, även om det är mörkt ute. Men, som
någon sa i en log, på en skatt som jag gömt. ”Det är inte lätt att leta
reda på en svart snusdosa, mellan en massa stenar, när det är kolsvart ute”
Jag hade nämligen tejpat svart tejp om hela dosan, innan den gömdes. Den
låg sedan mellan stenarna, vid en tipp, vid ett marmorbrott. Det fanns
sådeles några håligheter där i mellan alla stenar.

Separationshelger (del ett)

Ibland så är det bra för Småfotingarna att få vara ifrån varandra. Ja, det är bra åt alla möjliga håll. Som när en av dem åker över en helg, till sin mormor. De får då lite tid från varandra. En av dem får egen tid med pappa, och den andra får egen tid med mormor. Pappa får lite mera tid och kan samtala bättre med den som är hemma, och mormor får liknande fördel i kommunikationen med den Småfoting som då är hos henne. Alla vinner på det.

Det fungerade på ett liknande sätt när vi åkte mycket tåg. Om jag åkte med en av dem så blev det ett helt annat samtal. Och det blev framför allt, lugnare. Och satt vi vid ett bor, där alltså tå platser var bredvid varandra, medan den tredje platsen var på andra sidan av bordet, så lärde jag mig ganska snart att en av Småfotingarna fick sitta på denna, den tredje platsen, på andra sidan av bordet. De fick inte sitta bredvid varandra. Då blev det som bäst.
De kivades lite om vem som skulle få sitta bredvid pappa, men det lärde jag mig snar att avgöra, innan vi åkte, så fick den andra sitta bredvid mig, på hemvägen. Man lär sig, även som förälder.

 

Två av helgerna i början av oktober var sådana helger att den ena Småfotingen var hemma, medan den andra var hos mormor. Det började med att Michelle åkte ner till Småland, där mormor bor, medan William sådeles var den som fick stanna hemma.
William var på fritidsgården medan jag körde ner Michelle till Kårtorp, där vi brukar hämta, och lämna ”paketen” med barn i.

 

När vi sedan kom hem, William och jag så satte vi igång med att göra lite ugnspannkaka. William hade ju lite saffran som vi hade köpt i Ljusfallshammar när vi var på Ko-bingo där. Den tänkte vi försöka att använda. Vi visst inte riktig vad vi gav oss in på, men det fans lite SMS-frågor ute, samt en del sökningar på Internet. Att göra ugnspannkaka var en tämligen n bekantskap för oss. Vi hade endast gjort det en gång tidigare, strax innan vi nu skulle göra denna. Vi hade ätit en del ugnspannkaka tidigare, förstås. Men det var alltid någon annan som hade gjort den. Men vi visste nu att det är ganska lätt. Frågan var bara hur pass mycket vi kunde krångla till det, utan at det blev för osmakligt, om uttrycket tillåts i sammanhanget.

 

Nu skulle vi också ha lite fläsk i. Men det hade vi inget hemma av, så det fick bli grillkorv. Det blir nästan som fläsk, om man saltar den lite. Det är likadant med falukorv. Salta den lite så blir det lite ”fläskigare”. Jag vet, det låter kanske lite konstigt, med prova, så får du se.
Vi kackade även upp några köttbullar som vi stekte ihop med dem skurna grillkorven. Detta skulle sedan slängas ner i ugnspannkakan. Grillkorv är ju, tekniskt sett fläskkött också, men räknas kanske inte som läsk. Ja, det var ingen felskrivning. Läsk är ju, som jag påpekade för William – rimmat fläsk. Alltså, om du nu inte förstod, läsk rimmar på fläsk!

 

(fortsättning följer)

Fjäderlös Tvåfoting

Oktober månad började med en rejäl sovmorgon för en av Småfotingarna. Det var William och hans klass som hade öppet hus på skolan. De började dagen klockan 13:00, och slutade klockan 18:00. Och alla tyckte att det var toppen att börja så sent på dagen. Men ingen tänkte på att det kanske blev motsvarande, lika sent att sluta, klockan 18:00. Alltså, man ville gärna börja senare, men man ville gå hem som vanligt. Man vill alltså äta och behålla kakan. Ja, det där knäppa uttrycket. Du förstår säkert vad jag menar. Fan, det är ju bara att baka två kakor. Inga som helst problem.

Själv så väntade jag ett tag med att komma till skolan Jag kunde inte komma direkt klockan 13:00. Det var nog inte många som var där hela tiden, av de föräldrar som var på plats. Jag riktade in mig på klockan 15:00, eller om det var 15:30. Jag minns inte så noga, och det kanske inte är av största vikt, vilken tid det rörde sig om. Men då var det det. För jag kom lagom till ”lunchrasten”. Alltså, den rast som motsvarande lunchrasten, men som i detta fall mera handlade om en korvpaus. Eleverna blev nämligen bjudna på korv denna dag. Vi andra fick köpa korven. Och det gjorde vi.

Jag fick, tillsammans med en del andra föräldrar till slut vara med om en lektion. Det var en engelskalektion. Eleverna skulle gå en runda, med olika stationer där de skulle rita en figur med hjälp av lite olika engelska ord. Det kunde vara att det hade ”a big head”, eller ”green legs” eller liknande. Till sist skulle det bli en konstig figur, som skulle döpas till något. Eleverna gick två och två, och det fnittrades en del under framställningen av figuren, samt ännu mera när de skulle redovisa vad den hette, oh vad den var bra på, framme vid vita tavlan. Ja, för tavlorna är inte svarta längre i skolan, de är vita. S.k. Whiteboard! Och, märkligt nog så verkar det inte vara någon som ansett att det är diskriminering. Men det kommer väl det också, bara de fått ner den svenska flaggan från skolorna, och ersatt dem med komposterbara sopsäckar, som kan ätas av både däggdjur, fåglar och insekter. De kackerlacksvänliga flaggstångarna kommer att bli en stor produkt till den svenska, offentliga sektorn.

Efter engelskan så blev det en lång rast igen. Jag fattade ingenting. Jag frågade om det alltid var så här mycket raster i skolan. Men jag tror inte at jag blev klokare för det. Det verkade inte som om någon förstod vad jag menade.
Nåja, jag for då iväg till Michelles skola, och hämtade henne lite snabbt. Det gjorde att hin också kunde vara med, för nu blev det tipspromenad. Det var ett lite trevligt upplägg. Det var dubbelt så många lappar upphängda. Det var först en lapp med enbart fakta. Lite längre fram så fanns det en lapp med frågorna. Det var ganska smart tycker jag. Barnen sprang, och de flesta vuxna gick. Barnen läste, lärde sig och svarade. De vuxna gick. Barnen sprang tillbaka och kollade på faktabladen. De vuxna gick. Barnen sprang en sväng runt om i naturen. De vuxna gick. Barnen blev inte andfådda. De vuxna gick.

Michelle tycktes trivas bra bland de något äldre barnen. Hon är inte blyg heller Och, efter att det hade varit en samling, där barnen visade upp sina öar så var dagen slut. De öar som det handlade om var en ritad ä, med lite dikter och lister på saker att ha med sig, samt ett brev till en flaskpost.

Efteråt så var det dags att åka hem. Men, var var Michelle. Hon hade inte varit med på den avslutande lektionen. Hon var ute, på en förlängd rast. Ja, hon gick ju inte i skolan där, så hon kunde ju göra som hon ville.
När jag gick runt och letade efter henne så mötte jag en kollega från Hantverksbyn, Kolmården. Hon letade också, efter sina flickor. Då började bilden att klarna. De hade gått i gemensam aktion, om att hitta en bra lekplats.
Jag hittade dem till sist. De klängde, likt apor i en djungel i ett litet skogsparti bakom skolan. En lite ö av träd, på en äng. Så, även Michelle fick ta del av en ö, men kanske inte riktigt på samma sätt som oss andra.

Fjäderlös Tvåfoting