Nyköping, och Dimmornas Bro!

(Var är Åland, del fyra)

Man kan kanske tycka att det är tidigt att stanna och fika redan i Nyköping, om man går på en buss i Norrköping. Men, sett till hela resan, för de som gick på tidigare så kanske det kan vara befogat. Men, det handlar väl om att bussbolagen ska ordna kunder till Nyköpings Bro och liknande rastplatser av det kommersiella slaget. Busschaufförerna har väl inte bara ett eget rum att sitta i. Jag skulle tippa att de även får gratis fika. en ren muta sådeles, som skulle rendera i diverse utredningar i andra sammanhang. Tänk till exempel om en person blev invald i Riksdagen, eller rent av blir minister, och så uppdagas det att denne person hade tagit emot mutor. Den personen skulle nog få avgå direkt. Det är kanske därför som man inte ser så många busschaufförer i regeringen.

Nyköpings Bro, för den som inte har varit där är alltså en typ av bro. Men det går inte att åka över bron. Det är diverse restauranger och liknande som är byggt över E4. Man sitter alltså med sin fika ovanför europavägen . Praktiskt nog, så fanns det godisförsäljning, mitt inne i “bron”. Praktiskt om man är Småfoting. Mindre praktiskt om man är Fjäderlös Tvåfoting och har hand o plånboken. Det är lite svårt att förklara att man inte ska spendera sina sista slantar på en resa, direkt efter 45 minuters färd. Speciellt inte om man bara är på själva förtransporten till den resa man ska förta sig lite senare. Det är ju, i detta fallet båtresan till Åland som är själva huvudmålet.

Läsk och godis blev alltså facit av vår blygsamma shopping på Nyköpings Bro. Vi var förmodligen inte de bästa kunder denna dag, vare sig för restauranter eller övriga etablissemang på platsen. William ville naturligtvis prova på den internetautomat som fanns på platsen. En sådan automat som man köper en timmas surfande på och som finns, mer eller mindre sönderslagna lite runt om i landet, företrädesvis på tågstationer. Det var från tågstationerna som han kände igen dessa automater. Där har han provat på det hela tidigare, medan vi har väntat på tåg.

Förr i tiden, när man var yngre och lite mera “ledig” så var vi ofta iväg till olika festplatser i Södermanland. Det var främst Broby åt Katrineholmshållet och Björkviks Folkets Park, där Göran Person alltid brukade hålla tal en gång om året som gällde. De hade även en Dragspelsparad en gång per sommar i Björkviks Folkets Park. Men vi var sällan med, vare sig på Göran Perssons tal eller på dragspelsparaden. Däremot kunde vi komma på kvällen, om det var dans då. Efteråt, framåt natten när alla som skulle med i bilen var återsamlade, det kunde ta sin lilla tid så åkte vi gärna omvägen över Nyköpings Bro. Vi kallade det för “Dimmornas Bro”. Där blev det spagetti och köttfärssås mitt i natten. De hade nämligen öppet dygnet runt. En och annan öl köptes nog också, till den dagen kom då de insåg att det kanske var väl många öldrickande nattgäster där, så ölförsäljningen försvann. Det var väl mest de som satt där tidigare under kvällen som var upphovet till att de fick sluta med ölförsäljningen.

Om vi inte hamnade på Nyköpings Bro nattetid efter danserna i Broby eller Björkvik så blev det en kebab i baguette på Kebab Corner i Nyköping. Återigen så var det en omväg vid hemfärden. Men vem har sagt att kvällen, eller snarare natten är slut, bara för att Löpsjötorparna eller vilka det nu må ha varit hade spelat upp till kvällens sista dans eller att pilkastningen var avgjord och lotterna var slut? Pilkastningen vann jag ibland. Det berodde nog på nykterheten hur man klarade sig där. Var man för nykter så gick det inte så bra att kasta. Och, naturligtvis så fick man ju inte vara för full heller, som vissa var och sådeles var en fara för sin omgivning. Säkraste stället att stå på var nog framför piltavlan. Löpsjötorparna hade föresten en himla förmåga att spela en helt annan takt än den takt jag hade när jag dansade. De var värdelösa.

Michelle la sig en stund i fönstret. För stunden så verkade det lite som en normal ungdomlig lathet. Det skulle visa sig vara något helt annat, lite senare.Innan vi for så var vi på Myrorna i Norrköping. Där köpte Småfotingarna varsin bok. Michelle gick vid det här laget i tvåan, och kunde sådeles läsa till viss del. Hon hade köpt en begagna bok om katter på Myrorna. William köpte en bok om att sätta kärnor. Michelle skulle ha den under resan, att läsa i när den typen av stund infann sig. Och det gjorde den lite på bussen, på färden vidare mot Stockholm och den väntande Ålandsfärjan. William hade nog e lite mera framförhållen avsikt med sin bok. Han ämnade nog plantera kärnor framåt våren. Det var inte reslektyr som han hade köpt. Det var en utbildande, praktiskt fungerande bok. Michelle och jag hade nog lite i åtanke att vi nog kunde hitta en bok att binda om också. Men kattboken var så pass fin att den inte passade för det ändamålet.

I Nyköping, inne i staden alltså så gick det på lite mera människor som skulle med på resan. Ett äldre par som gick på där kände jag igen. De var från Stavsjö. Ja, det ar ju mest äldre människor. Alla utom vi var väl i princip pensionärer. Detta var ju mitt i veckan. Fast, detta var inget vi brydde oss om Vi skulle till Åland, var nu det låg någonstans. Var är Åland?