Degvispar, kvarleva från 1950-talet!

(Separationshelger, del sexton)

Visst kan man baka, och visst kan man köpa halvfabrikat att ha i ugnen, men vad är det som säger att man inte kan göra båda sakerna?
När William hade sin helg hos sin mormor och morfar, och när Michelle och jag hade åkte via Söderköping, till Norrköping för att handla Halloweenutsmyckningar så handlade vi lite annat också Bl.a. lite pizza, att värma hemma, i ugnen. Ja, en helt vanlig djupfryst pizza alltså. Denna pizzan var till lördagen. Vi skulle äta den. Inget konstigt med det. Ja, den föresten, vi hade ju naturligtvis varsin pizza, som sig bör. Pizza är nog rätt så vanligt när det gäller den här typen av helger. Eller de helger där den ena föräldern bara träffar sitt barn, just på helgerna. Det handlar väl oftast om pappan i de lägena, skulle jag tro. Men i vårt fall så handlade ju om att separera Småfotingarna, från varandra. Inte för separationens skull, som för de olika relationernas skull, pappa-Michelle, pappa-William, Mormor och Morfar-Småfotingarna samt Michelle-William. Man kanske gör samma saker, men man gör det med ett samtal, med koncentration på en person.

William och jag hade ju bakat stora bullar den helgen som William var hemma, och det hela alltså var tvärt om. Som vanligt, fast tvärt om. Paradox med rimlig logik. Vi hade inte klart för oss riktigt hur man gör med bulldeg. Bullarna blir, och blev bra både innan denna helg, och efter. Men det är själva knådandet, och jäsandet av degar av olika slag som inte var riktigt klart för oss. Numera så har vi laborerat lite, och experimenterat en del med olika förfaranden, så nu vet vi, om inte bra, så kanske lite bättre.

Den här dagen var en av de dagar så vi experimenterade lite med just degen, och dess jäsning. Vi gjorde nämligen degen på morgonen, för att sedan fara ner till marmorverkstaden, som vi allt som oftast gör på lördagsförmiddagarna. Michelle kanske var lite yrvaken, och inte alls van att baka så här tidigt. Men hon var inställd på att få göra stora bullar, som William fick göra, två veckor tidigare. Och då talar vi om verkligt stora bullar.

Jag är väl kanske inte så jätteimponerad av den degmaskin vi har. Men vi använder den ändå till att mosa ihop de olika ingredienserna till en acceptabel klump deg. Och det är märkligt att ingen uppfinnare med lite teoretisk fysikutbildning kommit på en annan, effektivare form på de deg-vispar som har använts i alla tider. Ja, i alla fall så länge man haft hushållsassistenter, och liknande vispande maskiner. Deg-visparna känns rätt mycket 1950-tal, vilket väl i den digitala tiden känns lite som om det är ett område som det inte ägnats så mycket tid på. Det kanske finns mera pengar att tjäna i att ringa runt till folk och fråga vad de har för telefonabonnemang. “Jag har ingen telefon” brukar jag svara.