Man har så roligt som man gör sig!

(Separationshelger, del fjorton)

Ibland så blir man man lite förvånad över vad man hinner med, på kort tid, och helt utan planering. Jag undrar om det betyder att planering är överskattat? Nåja, så illa är det väl inte. Planering behövs nog allt. Ibland så planerar man för mycket. Man överplanerar saker och ting. Men, de flesta gånger, som man planerar fel är nog de gånger som man planerar något, som egentligen inte behöver planeras.
Jag kan ju ha fel, men inte denna dag, denna NT-dag, i början av oktober 2009.

NT (Norrköpings Tidningar) hade satt ut en soffa i regnet. Den var nog inte ute, när det regnade. Då stod den nog under tak. Den var nämligen riktigt torr. Denna soffa har de med sig till olika evenemang. Den kan man sitta i, bli fotograferad, samt ha tur, eller otur att bli med i tidningen. Men alla bilder finns på NT:s hemsida. Vi kom inte med i tidningen, men sådeles så hamnade vi på hemsidan. Men detta lär vara preskriberat nu. Det trista med dessa typer av bilder är att de inte går att ladda hem, till sin dator. Det är något konstigt bildspel, som gör detta omöjligt. Ja, omöjligt är det väl inte. Man behöver trixa lite, så går det. (som flickan sa) Jag trixade inget den här gången. Jag tog min egen bild istället. Det fungerade lika bra, och blev inte så uppstyltat. (en uppstyltad soffa, vad är det?)

En det “exotiska” djur ¨tål ju kyla i enlighet med vårt klimat, ganska bra. Men, man undrar ju hur pass varma noshörningar är. De ser ju ut att vantrivas för jämnan. Alltså, de ser tråkiga oh sura ut, inte att de skulle vantrivas just i Kolmårdens Djurpark. Det var väl, fram till Nelsons och Newton födelser de mest tråkiga djuren som fanns. Inte trodde man att en norshörning kunde leka, som Newton gjorde. Nelson lekte väl inte så mycket, den var ju sjuk. Bägge norshörningsungarna är numera döda, vilket väl inte har med artens tråkighet att göra, men ny avkomma är visst på väg, i skrivande stund. Jag har för mig att det talades om någon dräktig ko. För det heter väl noshörningsko? Vi hastade förbi “Steppen” som det kallas där antiloper, noshörningar och andra afrikanska djur går. Vi hade nog inte stött på noshörningarna, om de hade varit vid sitt stall. Det stall där även elefanterna finns. Vi ville ut ur parken, ganska fort. Men, när vi summerade det hela, så var det ju en hel del som vi hann med.

Bullarna som vi hade med oss, William och jag och som vi hade bakat dagen innan var nog värda sin vikt i guld. Dessa bullar kommer nog väl till pass även nästa år, 2010. Detta, trots att de blivit uppätna. För det är nämligen så, att för varje gång som man gör en lyckad aktivitet, och för varje gång man har en bra proviant med sig så finns detta, som en slags rutin, inför kommande aktiviteter, med dess matsäckar. Med ett litet tillägg, med något nytt, så har man förädlat en “produkt“, som redan tidigare var bra. För Småfotingarna så är det en önskan att göra, precis som man gjorde, “en annan gång” när man ska göra något kul. Sedan kan man alltså göra något nytt, som till nästa gång, alltså är “en annan gång“. Medlen för det hela behöver inte vara stora. Det kan bli riktigt bra ändå.

Om Småfotingarna är lite av “ska testa allt“-hållet så är jag själv lite tvärt om. Jag försöker att få dem att göra lite som jag, ibland. Alltså, jag förbjuder dem inte att testa alla leksaker, på lekplatsen. Jag hindrar dem inte från at se alla skeletten på skelettmuseet. Nej, jag försöker att göra lite som jag vill, samt få med dem, genom att få dem intresserade av det jag gör. Inte för att det lyckas jämt, men det underlättar ens eget besök i djurparken. Jag har mina små mål ibland, i parken. Och till nästa säsong så kanske man gör lite mera alvarliga försök at fånga en tuggande kamel på bild, där man riktigt ser hur den tuggar, trots att det är en stillbild. När man gör detta så kan man alltså uppleva hela hägnet, med kameler, åsnor och vad det må vara en lite längre stund. “Man har så roligt som man gör sig”, heter det ju. Frågan är ju om det är korrekt grammatik i det uttrycket.

Efter en snabb tur inne i skelettmuseet så gick vi alltså ut ur parken. Vi åkte färjan över Bråviken, mellan Säter och Skenäs, på Vikbolandet. Vi fortsatte lite långsamt ner mot Valdemarsvik. Vi hade ju varit i djurparken, lite kortare tid än beräknat. Vid Kårtorp, utanför Valdemarsvik så träffade vi Michelle, som kom dit med sin morfar. Nästa helg var det dags för henne att vara hemma hos pappa, medan William åkte ner till mormor och morfar.