”Stingsliga bin” tog vid, efter Jan Malmsjö!

(Nyårsafton 31/12 2009, del fyra)

Williams och min nyårsafton var inte alls planerad. Det blev som det blev. Men det blev bra. Michelle var hos sin mormor och morfar, så William fick ha sin pappa som spelkamrat, i sitt, och Michelles nya Nintendo Wii.

Lite tidigare, några dagar tidigare, så fick jag en flaska vin av en bekant, från Bridgeklubben. Den kom väl till pass en kväll som denna, till maten. Tacos och vin, alltså.

Vinet var ovanligt gott, i alla fall till vår tacos. Men jag kan tänka mig att det passar utmärkt till mycket annat. Jag drack det i ett av de fyra glas som jag fick en gång, efter en kurs i bridge. Det var fyra glas, med en av kortlekens symboler, på vart och ett av glasen. Det börjar bli lite slitet, i mönstringen, med det fyller sin funktion. Det är trevligt med uppskattning.

Dagen, och kvällen gick alltså ut på att spela Nintendo Wii, samt att laga, och äta mat. Det låter som om det var mera förberedelser, än samkvämstid. Men så var inte fallet. Vi höll oss, enligt min mening till enkelhet. Och, allt spelande fungerade ju, med tanke på gästlistan alldeles utmärkt som samkvämsaktivitet. Dagen innan nyårsafton så hade vi varit på Jula. Det var väl inte fyrverkerier vi letade efter direkt, men vi fick med oss en ask med ”Stingliga bin”. Vi avfyrade några av dem, när det nya året, 2010 hade skålats in, runt om i Sverige, samt av Skansens deltagare, och arrangörer, via televisionen. ”Ring, klocka, ring!” Ja, det var, som den traditionsmedvetne känner till det gamla vanliga, på TV. Och innan dess så hade vi sett på Grevinnan och Betjänten. Det märkliga med det är, hur vi kunde göra det, med tanke på allt TV-spelande, som kvällen bjöd på.

Men, strax efter midnatt så var vi i alla fall ute, på gården. Vi tittade lite ointresserat på de raketer som syntes, en bit bort. Det var inte så många som sköt raketer, på vår väg. Det brukar det vara. Men de senaste årens byte av invånare, samt det faktum att de som mest är här på helger, och på sommaren, inte var på plats kanske gjorde att det var som det var. Katterna är nog glada för det. Ja, tacksamma, tänkte jag först skriva, men ska de behöva vara det, tacksamma för att de inte behöver plågas, och bli rädda? Våra små fjuttiga pjäser väste bra till, och hade nog mest fått katterna att tro att det var en leksak, om de nu hade varit ute. Denna vinter, 2009/2010 är nog den vinter, då katterna har varit ute minst, i deras, om jag visste det, långa liv. Kan de vara åtta år?

Slut!