Småfotingarna sålde leksaker på loppmarknad!

Under sommaren så har det poppat upp loppmarknader lite överallt. Så även i Hantverksbyn vid några tillfällen. En återkommande loppmarknad har varit den utanför Stationshuset i Krokek.

Småfotingarna var med där den sista lördagen som detta arrangerades för denna säsong. De hade med sig sina gamla leksaker och några av mina gamla vinylskivor. De sålde nog bra men köpte samtidigt, inte bara av de andra som sålde utan även i COOP Konsum som ligger mitt emot, på andra sidan vägen. Det blev visst både läsk, godis som chips.

 

Själv så skulle jag få kunder i marmorverkstaden. Jag kunde alltså inte vara med dem. De hade för dagen förstärkt manskapet med en av Michelles klasskamrater.
Jag körde upp dem till Krokek och lämnade av dem och de saker som de skulle sälja. Och, tänka sig, jag fick även några av mina skivor sålda.

 

Vem vill jobba som avkastare vid en rulltrappa?

(Var är Åland, del fem)

När man tänker på de tillfällen som man har suttit i en vänthall, vare sig det är till en Finlandsbåt eller om det är på en flygplats så är hela tiden intrycket att det tar alldeles för lång tid, och att det är onödigt mycket köer medan det inte är några köer alls, efter att man har köat. Alltså, den väntetid som uppstår efter köandet skulle kunna omfördelas, så att köandet blev mindre, när det är mycket kö. Fast, det som är mest iögonfallande, rent nagelstickarmässigt är väl frågan varför man inte kan få gå ombord, när man har hämtat sin biljett till båten. Ge mig biljetten, och låt mig gå ombord, direkt.
Jag funderade ju lite hur det skulle bli med den biten, och hur Småfotingarna skulle uppleva det hela. Skulle de bli rastlösa?

Michelle lade sig på några sittplatser. Detta var andra gången hon hade lagt sig ned, innan vi ensa hade gåt ombord på båten som skulle ta oss till Åland och tillbaka. Första gången var i fönstret, vid ett av borden på Nyköpings Bro. Den gången låg hon mitt över E4. Vi upplevde nog annars inte själva köandet som så farligt. Vi fick ut våra fyra biljetter ganska snart. Vi var ju trots allt bara tre, men man var tvungen, som jag uppfattade det hela att vara två vuxna för att erbjudandet skulle gälla. Jag bokade därför en kompis också, så fick vi se om han ville följa med. Han kunde tyvärr inte det, men biljett, eller nyckel om man så vill kalla det, det fick vi även för honom. Detta visade sig vara ganska bra. För denna lilla biljett var ju även nyckel till hytten. Den extra nyckeln kunde vara bra att ha i reserv, ifall att det behövdes springas dit, av en eller annan Småfoting.

Den första användningen av nycklarna fick vi när vi skulle öppna grinden till dagens första rulltrappa. Den rulltrappan som ledde upp till nästa vänthall. Där skulle vi få vänta på att få gå ombord på båten. Ett gäng med kinesiska ungdomar hamnade bredvid oss. Tjejerna log lite åt Michelle, och skojade lite med henne som kopplade på charmen direkt. Det är framförallt tjejer som får den där kontakten, och som registrerar ett barns rörelser. Fast, om jag fått, eller än värre gett det leendet så hade nog situationen upplevts som annorlunda. Då kanske man hade blivit arresterad. Det var som när jag gick omkring på stan med William i en sulky och han skrattade och var glad. Då mötte jag tjejer, både yngre som lite mindre unga som tittade på William. Sedan tittade de på mig – och log. Det hade de aldrig gjort tidigare. Om de ens tittade på mig så var det väl mest för att registrera mitt utseende inför en kommande identifiering, inför en rättegång. Michelle tyckte i alla fall att det var roligt.

William hittade lite sysselsättning vid en dataterminal. Han trodde nog att det var en Internetautomat, så som den som fanns på Nyköpings Bro och på tågstationerna. Men det var det ju inte riktigt. Man kunde dock, helt avgiftsfritt skicka vykort från terminalen till någon. Detta, i brist på annan aktivitet på Internet gjorde han naturligtvis. Det är lite som med leksaker. Om barnen har något stort, eller något de gärna vill leka med, så ägnas inte en tanke åt andra saker. TV-spel är väl ett sådant exempel. Efter en tid med enbart TV-spel och datorer samt lite TV så undrar man om man inte kan arkivera allt LEGO som barnen har. Men, medlite data- och TV-spelsförbud någon vecka så kommer LEGO fram igen, samt vanliga, analoga spel. Brädspel. (Jag undrar om ett brädspel kan anses som analogt) Slutsatsen är att barn leker, men de prioriterar sina lekar. Men de leker med den aktiviteten som är högst i prioritet, samt tillgänglig för stunden.

Det finns vuxna som prioriterar på liknande sätt som barnen, och deras lekar. Denna typ av människor talar gärna med alla, men väljer den som, för deras egen del är intressantas, eller som kan dras mest nytta av, om det finns flera personer att välja mellan. De kan, på ett lite otrevligt sätt prata med en person, få syn på en annan person som är mera till nytta för denne och helt abrupt hoppa över tillsamtal med denna. På samma sätt finns det de som är så upptagna av sig själv, eller är så rastlösa i sin natur att de kan ställa en fråga, börja få svar men börjar tala om något annat, innan svaret är klart. Ohyfs eller okoncentration?

Nästa rulltrappa, efter rulltrappan upp mot väntsal nummer två gick ned mot båten. Nedanför rulltrappan stod det en man som skickade fram alla fort som tusan. Det kunde tydligen bli en propp där. Om någon, eller några stannade till, efter rulltrappan så kom nästa person, och nästa, och nästa. Det skulle bli en hög av folk, med människor som ramlade på varandra.Märkligt yrke, att stå och fösa fram folk som just har åkt rulltrappa, för att förhindra en mindre katastrof. Tur att de flesta än så länga var relativt nyktra.

En liten iakttagelse i texten är att terminalen använd som begrepp, inte bara för byggnaden, utan även för den dator som William använde. I detta fallet kanske det inte sker någon förväxling, men i andra sammanhang kanske det kan ske. Fast, för att man ska kunna förväxla det så måste man vara på en terminal. Och i den terminalen måste det finnas en terminal. Det är inte alltid som man är i en terminal, när man använder en terminal.

Nyköping, och Dimmornas Bro!

(Var är Åland, del fyra)

Man kan kanske tycka att det är tidigt att stanna och fika redan i Nyköping, om man går på en buss i Norrköping. Men, sett till hela resan, för de som gick på tidigare så kanske det kan vara befogat. Men, det handlar väl om att bussbolagen ska ordna kunder till Nyköpings Bro och liknande rastplatser av det kommersiella slaget. Busschaufförerna har väl inte bara ett eget rum att sitta i. Jag skulle tippa att de även får gratis fika. en ren muta sådeles, som skulle rendera i diverse utredningar i andra sammanhang. Tänk till exempel om en person blev invald i Riksdagen, eller rent av blir minister, och så uppdagas det att denne person hade tagit emot mutor. Den personen skulle nog få avgå direkt. Det är kanske därför som man inte ser så många busschaufförer i regeringen.

Nyköpings Bro, för den som inte har varit där är alltså en typ av bro. Men det går inte att åka över bron. Det är diverse restauranger och liknande som är byggt över E4. Man sitter alltså med sin fika ovanför europavägen . Praktiskt nog, så fanns det godisförsäljning, mitt inne i ”bron”. Praktiskt om man är Småfoting. Mindre praktiskt om man är Fjäderlös Tvåfoting och har hand o plånboken. Det är lite svårt att förklara att man inte ska spendera sina sista slantar på en resa, direkt efter 45 minuters färd. Speciellt inte om man bara är på själva förtransporten till den resa man ska förta sig lite senare. Det är ju, i detta fallet båtresan till Åland som är själva huvudmålet.

Läsk och godis blev alltså facit av vår blygsamma shopping på Nyköpings Bro. Vi var förmodligen inte de bästa kunder denna dag, vare sig för restauranter eller övriga etablissemang på platsen. William ville naturligtvis prova på den internetautomat som fanns på platsen. En sådan automat som man köper en timmas surfande på och som finns, mer eller mindre sönderslagna lite runt om i landet, företrädesvis på tågstationer. Det var från tågstationerna som han kände igen dessa automater. Där har han provat på det hela tidigare, medan vi har väntat på tåg.

Förr i tiden, när man var yngre och lite mera ”ledig” så var vi ofta iväg till olika festplatser i Södermanland. Det var främst Broby åt Katrineholmshållet och Björkviks Folkets Park, där Göran Person alltid brukade hålla tal en gång om året som gällde. De hade även en Dragspelsparad en gång per sommar i Björkviks Folkets Park. Men vi var sällan med, vare sig på Göran Perssons tal eller på dragspelsparaden. Däremot kunde vi komma på kvällen, om det var dans då. Efteråt, framåt natten när alla som skulle med i bilen var återsamlade, det kunde ta sin lilla tid så åkte vi gärna omvägen över Nyköpings Bro. Vi kallade det för ”Dimmornas Bro”. Där blev det spagetti och köttfärssås mitt i natten. De hade nämligen öppet dygnet runt. En och annan öl köptes nog också, till den dagen kom då de insåg att det kanske var väl många öldrickande nattgäster där, så ölförsäljningen försvann. Det var väl mest de som satt där tidigare under kvällen som var upphovet till att de fick sluta med ölförsäljningen.

Om vi inte hamnade på Nyköpings Bro nattetid efter danserna i Broby eller Björkvik så blev det en kebab i baguette på Kebab Corner i Nyköping. Återigen så var det en omväg vid hemfärden. Men vem har sagt att kvällen, eller snarare natten är slut, bara för att Löpsjötorparna eller vilka det nu må ha varit hade spelat upp till kvällens sista dans eller att pilkastningen var avgjord och lotterna var slut? Pilkastningen vann jag ibland. Det berodde nog på nykterheten hur man klarade sig där. Var man för nykter så gick det inte så bra att kasta. Och, naturligtvis så fick man ju inte vara för full heller, som vissa var och sådeles var en fara för sin omgivning. Säkraste stället att stå på var nog framför piltavlan. Löpsjötorparna hade föresten en himla förmåga att spela en helt annan takt än den takt jag hade när jag dansade. De var värdelösa.

Michelle la sig en stund i fönstret. För stunden så verkade det lite som en normal ungdomlig lathet. Det skulle visa sig vara något helt annat, lite senare.Innan vi for så var vi på Myrorna i Norrköping. Där köpte Småfotingarna varsin bok. Michelle gick vid det här laget i tvåan, och kunde sådeles läsa till viss del. Hon hade köpt en begagna bok om katter på Myrorna. William köpte en bok om att sätta kärnor. Michelle skulle ha den under resan, att läsa i när den typen av stund infann sig. Och det gjorde den lite på bussen, på färden vidare mot Stockholm och den väntande Ålandsfärjan. William hade nog e lite mera framförhållen avsikt med sin bok. Han ämnade nog plantera kärnor framåt våren. Det var inte reslektyr som han hade köpt. Det var en utbildande, praktiskt fungerande bok. Michelle och jag hade nog lite i åtanke att vi nog kunde hitta en bok att binda om också. Men kattboken var så pass fin att den inte passade för det ändamålet.

I Nyköping, inne i staden alltså så gick det på lite mera människor som skulle med på resan. Ett äldre par som gick på där kände jag igen. De var från Stavsjö. Ja, det ar ju mest äldre människor. Alla utom vi var väl i princip pensionärer. Detta var ju mitt i veckan. Fast, detta var inget vi brydde oss om Vi skulle till Åland, var nu det låg någonstans. Var är Åland?

Vem vill ha det man behöver, under bussen?

(Var är Åland? del tre)

Efter att vi hade gått lite på Norrköpings gator och sett oss om efter att par böcker så kändes det riktigt bra. Det verkade som om alla var ganska förväntansfulla inför den kommande resan till Åland.
Vi hade ju tidigare haft lite problem med något som kunde liknas vid Svininfluensa. Speciellt William. På mig själv så hade min huvudvärk inte gjort sig påmind på en stund heller.

Vi närmade oss den buss som skulle ta oss till Stockholm, med vidare resa med båt till Åland. Det stod Viking Line över hela bussens sida. Michelle, som ju hade sina finaste kläder med sig hade en ryggsäck och sin rosa väska med sig. En bra packning för en Ålandsresa. Vi hade väl lite förhoppningar om att slippa lägga in vår packning under bussen som väl är vanligt, när det gäller resväskor i alla fall. Men, det man har med sig när man ska ut och resa, är ju det man använder, under själva resan. Så, inte ska man väl ha det man har med sig, för att använda, på resan, under bussen? Vi tog sådeles med oss våra saker ombord på bussen. Allt från böcker, via matsäck till div. drycker som kunde vara bra att ha till den stunden man var ombord på båten.

Michelle strålade av reslystnad. William, som ju är den mera vetenskaplig, och fysiskt nyfikna av dem två såg det hela med sina ögon. Han hade sin ryggsäck med sig, med matsäck, dricka och lite kläder. Ja, och så sin nya bok också, om att så frön och kärnor. Den hade han kanske inte mera nytta av på resan, än att han kunde läsa den. För några frön eller kärnor blev det förmodligen inte satta, vara sig på bussen eller på båten. Men, så var det också lite fel årstid. Detta var ju i mitten av november, närmare bestämt den 17/11 2009.

Småfotingarna hade fått ledigt från skolan i två dagar. Och jag ser inget hinder för att de inte skulle få det. Att resa är utbildanden, lika mycket som att sitta i en skolbänk. Att bara se på kartan var Åland ligger är ju en form av utforskande. Småfotingarna har kanske inte varit så mycket utomlands, långt bort, men de har sett stora delar av vårt eget land. Och, det som skulle bli nästa anhalt, Nyköping, det hade de sett vid flera tillfällen tidigare. De hade t.o.m. satt blommor i en rabatt i den staden. Penséer, som skulle slängas, men som passade mycket bättre i en oplanterad, kommunal rabatt i Nyköping.

Dagen då skorna sorterades!

Dagen då Michelle fyllde år var inte bara mitt i veckan, detta år, 2010. Det var bara hon och jag hemma. William var hos sin mormor och morfar nämligen. Detta var dock inget hinder för att vi skulle ha ett litet kalas nere i Hantverksbyn, Kolmården.
Moror och morfar skulle komma på söndagen, samma vecka. Då skulle även William komma hem. Så, dagen innan så var det alltså dags för lite organisering, och förberedelse inför den stundande söndagens kalas.

Michelle var väldigt aktiv, och ville gärna att det skulle bli så bra som möjligt när mormor, morfar, kusiner och annan släkt skulle komma på besök. Vi delade upp det lite för hur vi skulle ordna till det lite hemma. Michelle tog hand om att sortera skor. Det har hon gjort tidigare, och det tycker nog både hon och jag att hon är ganska duktig på. Men, denna gång så skulle hon även sortera ut en del skor, dels som skulle arkiveras, men även en del som skulle slängas, eller på annat sätt avpoliteras från denna familjs fötters användning.

Men hon hade tydligen tid med mera. För när jag kom in till det vi kan kalla för kontoret så gick det inte att komma fram. Hon hade spänt upp ett garnnystan över hela rummet. Ja, det kanske inte heter nystan, när det är utdraget, men det borde det å andra sidan inte vara heller. Jag förstod inget av vitsen med att dra ut ett garn även hela rummet, när vi höll på att organisera, och städa huset. Men, huvudsaken var ju att hon hade tid att ta hand om det, innan vi gick vidare.

Efter lite städning, märklig form av stickning och sortering av skor så var det dags att göra en tårta. Vi hade redan gjort en tårta, till den dagen som var hennes egentliga födelsedag. Men, nu var det alltså andra människor som skulle få prova på våra tårtkonster. Denna gång ville Michelle vara mera aktiv, och smeta ut grädden o.s.v. När det sedan började bli kväll så bestämde vi oss för att ta en promenad. Michelle ville cykla lite, och tyckte att jag kunde gå till Café Ettan och ta en öl. Det var väl lite som William sa en gång, att ”du ska sitta på Ettan och ta en öl och prata med folk, så att jag vet var du är”

Anledningen till att hin ville cykla lite med sin nya sparkcykel var väl bl.a. att hon gjorde det en annan gång, och träffade en annan flicka, i samma ålder. Men denna gång så kom hon upp till mig, ganska så snart. Hon bjöds på en glass av Restauranginnehavaren, samt smällde i sig en läsk. Själv så samtalade jag med några bekanta, samtidigt som det spelades musik från en rövare. Rövaren i fråga var en av skådespelarna som spelar Ronja Rövardotter på Serveringsberget, eller Trollberget som de så fräckt döpt om det till. Vi gick hem relativt tidigt. Vi hade ju en dag imorgon att tänka på. Men, vi hade det trevligt, både hemma som på Ettan.

När vi kom hem, och katterna hade mött oss så var det dags för sängen. Vi var allt lite trötta efter dagens, inte så mårkvädiga men ändå behagliga sysslor.

Degvispar, kvarleva från 1950-talet!

(Separationshelger, del sexton)

Visst kan man baka, och visst kan man köpa halvfabrikat att ha i ugnen, men vad är det som säger att man inte kan göra båda sakerna?
När William hade sin helg hos sin mormor och morfar, och när Michelle och jag hade åkte via Söderköping, till Norrköping för att handla Halloweenutsmyckningar så handlade vi lite annat också Bl.a. lite pizza, att värma hemma, i ugnen. Ja, en helt vanlig djupfryst pizza alltså. Denna pizzan var till lördagen. Vi skulle äta den. Inget konstigt med det. Ja, den föresten, vi hade ju naturligtvis varsin pizza, som sig bör. Pizza är nog rätt så vanligt när det gäller den här typen av helger. Eller de helger där den ena föräldern bara träffar sitt barn, just på helgerna. Det handlar väl oftast om pappan i de lägena, skulle jag tro. Men i vårt fall så handlade ju om att separera Småfotingarna, från varandra. Inte för separationens skull, som för de olika relationernas skull, pappa-Michelle, pappa-William, Mormor och Morfar-Småfotingarna samt Michelle-William. Man kanske gör samma saker, men man gör det med ett samtal, med koncentration på en person.

William och jag hade ju bakat stora bullar den helgen som William var hemma, och det hela alltså var tvärt om. Som vanligt, fast tvärt om. Paradox med rimlig logik. Vi hade inte klart för oss riktigt hur man gör med bulldeg. Bullarna blir, och blev bra både innan denna helg, och efter. Men det är själva knådandet, och jäsandet av degar av olika slag som inte var riktigt klart för oss. Numera så har vi laborerat lite, och experimenterat en del med olika förfaranden, så nu vet vi, om inte bra, så kanske lite bättre.

Den här dagen var en av de dagar så vi experimenterade lite med just degen, och dess jäsning. Vi gjorde nämligen degen på morgonen, för att sedan fara ner till marmorverkstaden, som vi allt som oftast gör på lördagsförmiddagarna. Michelle kanske var lite yrvaken, och inte alls van att baka så här tidigt. Men hon var inställd på att få göra stora bullar, som William fick göra, två veckor tidigare. Och då talar vi om verkligt stora bullar.

Jag är väl kanske inte så jätteimponerad av den degmaskin vi har. Men vi använder den ändå till att mosa ihop de olika ingredienserna till en acceptabel klump deg. Och det är märkligt att ingen uppfinnare med lite teoretisk fysikutbildning kommit på en annan, effektivare form på de deg-vispar som har använts i alla tider. Ja, i alla fall så länge man haft hushållsassistenter, och liknande vispande maskiner. Deg-visparna känns rätt mycket 1950-tal, vilket väl i den digitala tiden känns lite som om det är ett område som det inte ägnats så mycket tid på. Det kanske finns mera pengar att tjäna i att ringa runt till folk och fråga vad de har för telefonabonnemang. ”Jag har ingen telefon” brukar jag svara.

Först häxan, Döden får vänta!

(Separationshelger, del femton)

De två helger i oktober där Småfotingarna var hos sin mormor, varsin helg inträffade inte direkt efter varandra. Det gick en helg med bägge barnen hemma, mellan dessa. Det är inte så svårt som man kanske kan föreställa sig, att tala med dem om att det inte blir, från den ena helgen till den andra, utan att det blir lite senare, än de kanske räknade med. Detta gäller även andra saker. Man måste inte ha exakt lika många julklappar, lika många presenter vid födelsedagar, eller ens samma förmåner. Det gäller bara att förklara varför. Sedan så har u kanske barnen en annan uppfattning av värdet på, antingen en aktivitet, eller en present. Ett barn ser kanske inte en kostnad i att gå på bio, spela bowling eller att besöka Busfabriken. De mäter aktivitetens värde i underhållningsvärde. Vuxna har en en mera ekonomisk, och kanske nyktrare syn på det hela. Många gånger så tror jag att de vuxna, vid jul låter barnen få julklappar som har ett likvärdigt ekonomiskt värde. Barnen kanske ser till antalet, eller hur de värderar presenterna i åtråvärdhet, snarare än i pengar. I de fallen så har ju den vuxna hamnat snett, och kan få förklara lite onödigt mycket. Barn ler ju inte lite falskt, och låtsas att de är nöjda. De säger många gånger vad de tycker, rakt ut.
Detta var en generell uppfattning, med lite hypotetiska exempel. Det har egentligen inte så mycket med Småfotingarna, och deras två helger ifrån varandra att göra.
Hur som helst, så är barnens egna pengar mycket värt, för att de ska kunna komma in i att saker och ting har ett ekonomiskt värde. Att de köper julklappar och presenter till varandra, för sina egna pengar är mycket bra som lärdom.

Den andra helgen började på fredagen med att Michelle och jag skjutsade William till Kårtorp, utanför Valdemarsvik för att lämna av honom där för vidare transport till Småland. På vägen hem stannade vi bl.a. i Söderköping, där vi gick in på en leksaksaffär. Michelle ville att vi skulle köpa lite Halloween-saker, som hattar, makeup o.s.v.
Nu var detta en ganska så dyr affär. I alla fall enligt mitt tycke. Men detta var svårt att förklara för Michelle. Hon hade ju sett det hon ville ha. Jag sa att vi kunde titta i Norrköping, och att det kanske fanns mera att välja på där, samt att det nog var billigare. Michelle såg det snarare som att hon kanske skulle missa att köpa det hon ville ha. ”Tänk om det inte finns?” Samtidigt så var det ju ett tag kvar, innan hon verkligen skulle klä ut sig till Halloween.
Vi åkte i alla fall vidare, till Norrköping. Och mycket riktigt, så fanns det ju både billigare saker, samt mera att välja på, när vi väl kom dit. Michelle tyckte att vi skulle köpa en lie också, till William. Han skulle vara Döden vid samma tillfälle. Ja, det var kanske inte exakt samma tillfälle, men det var samma dag, och samma plats. De har nämligen disco ibland, på fritidsgården. Då börjar lågstadiet först, och när de är klara så är det mellanstadiets tur, ofta följt av högstadiet. Michelle skulle alltså vara häxa under den första omgången, medan Döden skulle gå på den andra.

Inne på Lekhuset, där vi var så brukar de bygga upp stora saker, i LEGO. Indiana Jones, och Darth Vadar har vi sett förut. Denna gång så var det R2D2 från Star Wars. Michelle blev nöjd med sina inköp, och alla var rustade, som skulle rustas, inför kommande Halloween-helg.

Man har så roligt som man gör sig!

(Separationshelger, del fjorton)

Ibland så blir man man lite förvånad över vad man hinner med, på kort tid, och helt utan planering. Jag undrar om det betyder att planering är överskattat? Nåja, så illa är det väl inte. Planering behövs nog allt. Ibland så planerar man för mycket. Man överplanerar saker och ting. Men, de flesta gånger, som man planerar fel är nog de gånger som man planerar något, som egentligen inte behöver planeras.
Jag kan ju ha fel, men inte denna dag, denna NT-dag, i början av oktober 2009.

NT (Norrköpings Tidningar) hade satt ut en soffa i regnet. Den var nog inte ute, när det regnade. Då stod den nog under tak. Den var nämligen riktigt torr. Denna soffa har de med sig till olika evenemang. Den kan man sitta i, bli fotograferad, samt ha tur, eller otur att bli med i tidningen. Men alla bilder finns på NT:s hemsida. Vi kom inte med i tidningen, men sådeles så hamnade vi på hemsidan. Men detta lär vara preskriberat nu. Det trista med dessa typer av bilder är att de inte går att ladda hem, till sin dator. Det är något konstigt bildspel, som gör detta omöjligt. Ja, omöjligt är det väl inte. Man behöver trixa lite, så går det. (som flickan sa) Jag trixade inget den här gången. Jag tog min egen bild istället. Det fungerade lika bra, och blev inte så uppstyltat. (en uppstyltad soffa, vad är det?)

En det ”exotiska” djur ¨tål ju kyla i enlighet med vårt klimat, ganska bra. Men, man undrar ju hur pass varma noshörningar är. De ser ju ut att vantrivas för jämnan. Alltså, de ser tråkiga oh sura ut, inte att de skulle vantrivas just i Kolmårdens Djurpark. Det var väl, fram till Nelsons och Newton födelser de mest tråkiga djuren som fanns. Inte trodde man att en norshörning kunde leka, som Newton gjorde. Nelson lekte väl inte så mycket, den var ju sjuk. Bägge norshörningsungarna är numera döda, vilket väl inte har med artens tråkighet att göra, men ny avkomma är visst på väg, i skrivande stund. Jag har för mig att det talades om någon dräktig ko. För det heter väl noshörningsko? Vi hastade förbi ”Steppen” som det kallas där antiloper, noshörningar och andra afrikanska djur går. Vi hade nog inte stött på noshörningarna, om de hade varit vid sitt stall. Det stall där även elefanterna finns. Vi ville ut ur parken, ganska fort. Men, när vi summerade det hela, så var det ju en hel del som vi hann med.

Bullarna som vi hade med oss, William och jag och som vi hade bakat dagen innan var nog värda sin vikt i guld. Dessa bullar kommer nog väl till pass även nästa år, 2010. Detta, trots att de blivit uppätna. För det är nämligen så, att för varje gång som man gör en lyckad aktivitet, och för varje gång man har en bra proviant med sig så finns detta, som en slags rutin, inför kommande aktiviteter, med dess matsäckar. Med ett litet tillägg, med något nytt, så har man förädlat en ”produkt”, som redan tidigare var bra. För Småfotingarna så är det en önskan att göra, precis som man gjorde, ”en annan gång” när man ska göra något kul. Sedan kan man alltså göra något nytt, som till nästa gång, alltså är ”en annan gång”. Medlen för det hela behöver inte vara stora. Det kan bli riktigt bra ändå.

Om Småfotingarna är lite av ”ska testa allt”-hållet så är jag själv lite tvärt om. Jag försöker att få dem att göra lite som jag, ibland. Alltså, jag förbjuder dem inte att testa alla leksaker, på lekplatsen. Jag hindrar dem inte från at se alla skeletten på skelettmuseet. Nej, jag försöker att göra lite som jag vill, samt få med dem, genom att få dem intresserade av det jag gör. Inte för att det lyckas jämt, men det underlättar ens eget besök i djurparken. Jag har mina små mål ibland, i parken. Och till nästa säsong så kanske man gör lite mera alvarliga försök at fånga en tuggande kamel på bild, där man riktigt ser hur den tuggar, trots att det är en stillbild. När man gör detta så kan man alltså uppleva hela hägnet, med kameler, åsnor och vad det må vara en lite längre stund. ”Man har så roligt som man gör sig”, heter det ju. Frågan är ju om det är korrekt grammatik i det uttrycket.

Efter en snabb tur inne i skelettmuseet så gick vi alltså ut ur parken. Vi åkte färjan över Bråviken, mellan Säter och Skenäs, på Vikbolandet. Vi fortsatte lite långsamt ner mot Valdemarsvik. Vi hade ju varit i djurparken, lite kortare tid än beräknat. Vid Kårtorp, utanför Valdemarsvik så träffade vi Michelle, som kom dit med sin morfar. Nästa helg var det dags för henne att vara hemma hos pappa, medan William åkte ner till mormor och morfar.

Människan, lurad av en asiatisk vildhund!

(Separationshelger, del tretton)

Vädret är en återkommande punkt i berättelsen om den dagen då William och jag köpte årskort till Kolmårdens Djurpark. För det var minst sagt varierande. Det hade alltså varit lite halvdant, till att bli ett riktigt skyfall, via ett uppklarnande till att nu börja blåsa. Det blev helt enkelt kallt när vi gick inne i parken.

Kylan, och det faktum att det hade börjar att regna igen, gjorde att vi sökte ett ställe där det var tak, för att sätta oss och äta vår matsäck. Vi hade ju några, lagom stora bullar att smälla i oss. Skyfall och blåst, gjorde att det var tämligen begränsat med plats, att sitta på. Vi valde därför en av parkens matställen, och dess servering. Man fick kanske inte sitta där, med mat som man hade tagit med sig hemifrån, men det ansåg vi oss ha gått runt, genom att köpa läsk i kiosken, i våra refill-muggar. Det finns nämligen sådana att köpa där. Hårdplastmuggar, som man alltså, för en lite billigare penning kan fylla på med läsk. Bullarna vi hade med oss besparade oss föresten en hel del. En bulle kostar nämligen 22 kronor i djurparken. Så, om vi hade tre bullar var med oss, vilket jag inte minns om det var eller ej, så hade vi alltså bullar för 132 kronor i vår ryggsäck. Rena guldgruvan.

Eftersom vi blev lite frusna, och inte alls behövde se hela djurparken, just denna dag så beslöt vi att ta oss ut från den, och ta oss till bien, för att lite lugnt ta os ner mot den mötesplats som vi skulle hämta upp Michelle på. Men, eftersom vi var en bra bit in i parken redan, så blev det en hel del djur att passera, ändå. Tiger World är en bra investering i Kolmårdens Djurpark, tycker jag. En investering som är bra för djuren, bra för publiken, och absolut något att se. Man kommer nära tigrarna, samtidigt som de verkar trivas ganska bra. Det är trevligt att se att det tänks på att det faktiskt är en djurpark, och inte vilken vanlig nöjespark som helst, även om det byggs berg-och-dal-banor och liknade också. Nu gäller det väl bara att få bort de tråkiga, och framförallt jobbiga transportsträckorna också.

Vi gick vidare. Vi tog en annan väg tillbaka, än den vi kom från. Det var väl ungefär lika långt, åt båda håll. Något var på gång, lite längre fram, i andra änden av Tiger World. Vad kunde det vara?

Det finns inte bara tigrar i Tiger World. Det finns asiatiska vildhudar också. Och om jag hade fått gissa vilket djur som skulle bli nya, när dessa kom så hade jag aldrig gissat detta. Jag kände inte ens till att det fanns några vildhundar i Asien, som såg ut som rävar, med långa ben. Hur som helst, så finns de där nu. Det är lite av ett asiatiskt tema där, även om det bara handlar om två arter. Tigrarna är ju som bekant också från Asien. Dessa vildhundar är rätt så nyfikna av sig, kan man tycka, när de springer runt varnade, och tittar upp mot dess mänskliga åskådare. Men frågan är om inte folk nu överför våra vanliga tamhundars beteende, lite som de vill att det ska vara, samt kanske rent av ser det lite från sin egen horisont över varför de beter sig som de gör. Det är väl så, om jag inte minns fel att skötarna matar dem, från samma plats, där folk går, och står. De tittar nog efter mat, snarare än att de vill socialisera sig med människorna i allmänhet.

Åtta, det magiska gradantalet!

(Separationshelger, del tolv)

Dagen hade skiftat, från ganska dåligt väder, till helt uruselt väder, denna söndag, i början av oktober, 2009. Uppklarnandet hade gjort att vi trots allt beslutade oss för att gå in i Kolmårdens Djurpark, med vår matsäck, för att äta den, någonstans, inne i parken. En sak var i alla fall säker, vi tänkte inte låta våra bullar, som vi bakade dagen innan gå till spillo. De skulle ätas, oavsett var det skedde.

Det kändes kanske inte som om det var sommar direkt, och det ska det väl inte göra, i oktober. Men det var tämligen mycket grönska i alla fall. Men det ska det väl också vara, så länge temperaturen håller sig över åtta grader varmt. Det är vid den temperaturen som gräset växer, har jag hört. Märkligt nog så gäller väl det för salt också, när det ska användas för att töa bort snö, och is. Men, då handlar det om minus åtta grader. Under minus åtta grader så har inte saltet någon verkan. Det är det jag fått lära mig, av att samtala med människor. Det kanske skiljer lite, någon decimal, eller rent av någon grad hit eller dit beroende på vilken grässort det handlar om, eller vilken saltläsning man använder. Men det vet jag inget om.

Det var lite blött. Annars så brukar vi försöka lyfta zebran. Det är ett rep som man ska dra i, så att zebran lyfts. Den ska motsvara, i vikt, vad en zebra väger. Jag minns en gång när några karlar var sturska, men inte orkade få upp den. Zebran alltså. Jag, samt två barn hade inga problem med det hela. Men, så hade jag, om inte mera styrka så i alla fall betydligt bättre teknik. Men att lyfta den på egen hand, utan barn, det är värre det. Men det går, som flickan sa, men man får jobba lite för det.

Jag vet inte om det stämmer med mina upplevelser under de senaste åren, men jag har inte sätt till järvarna på bra länge. Jag trodde att de inte fanns kvar i djurparken. Men, så, denna oktoberdag, så var de på plats igen. Märkligt. Järvarna brukar springa runt, runt en upptrampad stig, som de trampat upp själva, av att de springer, och springer som om de inte var riktigt normala, i skallen. Men, de är vana att röra sig över stora sträckor, i det fria, så det är väl ett beteende, de måste få leva ut. Och begränsningen i sitt lilla hägn gör väl att de, för att få till lite distans, under en dag, måste springa runt, och ter runt. Man blev ju annars lite fundersam, över vissa djur, och hur de kanske inte gillade den svenska hösten. Men, dessa djur torde kanske vara vana. Men, å andra sida, går inte järvar i ide?